I fredags var jag med familjen till shoppingcentret. Maken tog min hand. Och? tänker säker många.
Jag berättade för honom för ett tag sedan att jag saknar att känna mig efterlängtad, att jag saknar att bli uppvisad. När jag ännu var gående, gick vi ofta hand i hand på stan och jag kände mig speciell när han ville visa upp att jag var hans.
När man är rullstolsbrukare är det långt ifrån självklart att kunna gå hand i hand. Och inte är det heller självklart att man känner sig uppvisad/speciell när man hela tiden är i en annan höjd än alla andra.
Som gående kunde han smyga armarna runt min midja, jag kunde luta huvudet mot hans axel, vi kunde stjäla till oss en puss. Det är inte likadant när rullstolen kommer in i bilden. Bara något så enkelt som en puss innebär ett flertal steg.
1. Jag ska uppmärksamma honom om på att jag vill pussa honom.
2. Han ska böja sig ner så jag når hans mun.
3. Jag ska böja upp ansiktet så han hittar min mun och jag ska se till att inte böja nacken för mycket så jag får nackspärr.
4. Jag ska skydda joysticken så han inte råkar komma åt den och kör rakt in i något eller kör över någon som skulle råka komma i vägen!
Och om han ska ta initiativet att pussa mig tillkommer ett viktigt steg, nämligen att få mig att stanna rullstolen i rätt ögonblick eftersom det blir totalt tvärstopp om jag släpper joysticken, vilket ofta resulterar i att det skiljer typ en halv meter mellan oss.
Men vem har sagt att det ska vara enkelt att pussas? 😉
Man tycker att rullstolen borde ha en medföljande sidovagn som partnern kan sitta i så man kan gosas och gullas bäst man vill!
Och samtidigt borde stolen ha någon magisk formel som gör att alla kläder sitter som gjutna på kroppen när man sätter sig i en rullstol.
Jag hade ingen som helst aning om de här små sakerna, innan jag fick stolen! Hade aldrig ens tänkt på hur man gör om man vill gå hand i hand om man rullar manuellt. Ännu mindre hur man klär sig för att framhäva figuren på det bästa sätt! Kan säga att jag insåg rätt snabbt att mina kortkort kjolar är superjättekortkort i rullstol… För att inte tala om att skärning på klänningar gärna ska vara under bysten, för att inte skapa en bild av superkompakt överkropp som troligen tryckts ihop av en stor kartongpress.
Och bilringarna sen då?! De som försvinner när man står upp lutad lite sexigt mot bardisken… De är aningens mer framträdande när man sitter ner. Man kan säga att det inte går att dölja sanningen helt enkelt.
MEN det finns något som är helt fantastiskt underbart med rullstol! Högklackat! Wow lixom! Spelar ingen roll hur mycket klack eller hur smala de än är, för man behöver inte vingla omkring i dem. Så, från och med nu köper jag aldrig mer bekväma skor. Jag köper snygga!
