På facebook kommer det upp dagens minnen, det vill säga vad som hände idag för ett antal år sedan. Jag satt och läste igenom mina minnen och kom till för 2 år sedan. Magen knöt sig på mig och jag kände pulsen stiga. Ilskan sitter tydligen kvar.
Så här skrev jag
Imorgon blir min man opererad. Min kommun ställer sig än en gång på tvären. För visst är det väl ganska självklart att jag behöver personlig assistans 6 h/dag medan maken är på jobb, men hjälpbehovet minskar när han är hemma, således har jag inte rätt till utökad personlig assistans p.g.a. hans operation? Keh?! Hur i hela fridens dagar tänker de? Jag har däremot, enligt dem rätt till avlösarservice, det vill säga att mina assistenter nog får jobba, men de får 30 % lägre lön, ingen rätt till varken kväll, natt eller helgtillägg och de får jobba fler timmar än normalt, men som sagt med lägre ersättning. Nånstans rimmar det här jäkligt illa i mina öron. Varför i hela fridens dagar kan inte handikappservicen fungera smärtfritt i min kommun?! Nog är det som tusan att varenda jäkla ansökan man lämnar in måste man själv dubbelkolla med diverse olika lagar och försöka förstå vad man har rätt till och hur saker och ting ska lösas utan att man själv eller familjen far allt för mycket illa. Fuck this shit! Ja, idag är jag trött, sur, arg och grinig och har några timmar på mig att försöka ordna det här på bästa sätt. *morr* Jag ansöker om utökad assistans och får beviljad avlösarservice. INTE okej. Inte alls.
Samma dag, men 4 timmar senare skrev jag detta
Nä, men nu är jag nog lite besviken. Fick nyss mail från min socialarbetare: ”Om inte någon av assistenterna kan ställa upp med denna lägre ersättning kanske någon släkting eller vän finns att tillgå. Om ingen kan ställa upp finns det möjlighet för dig att vistas på Rosengård de här dagarna.” Är detta okej?! Ska jag ta med mig barn och djur och åka till äldreboendet för att min man opereras, för att kommunen inte vill bevilja utökad assistans?!
En vän till mig frågade hur jag orkar utan att bryta ihop. Mitt uppgivna svar var ”När skulle jag ha tid med det?”
Hur kan det få gå till på det här sättet? Jag är oerhört tacksam att de som jobbade inom socialvården i min kommun på den tiden, inte längre är kvar där. Oerhört tacksam! Det var 4 jobbiga år av kämpande och strider. Jag säger inte att striderna är över, men jag har förhoppningar om att det kan bli en nystart för såväl socialkansliet som för mig själv. Inget gammalt groll som ligger och gror och ingen prestige som ska uppfyllas, för det tror jag faktiskt att det gjorde tidigare.
Så vad hände då i fallet jag nämner ovan? Min man gick i tak. Totalt och fullständigt. Han fick dem att ändra sig, tack och lov, och jag beviljades utökad assistans tills han var på benen igen. Det borde inte ha behövts. Man ska inte sparkas på när man redan ligger. Man ska inte behöva vara jurist för att veta vad man ska kunna kräva av sin kommun. Och man ska definitivt inte behöva vara frisk för att orka kämpa för sin rätt inom handikappservicen.
Må nu framtiden föra med sig rättvis bedömning, god kommunikation och möjligheter till gott samarbete mellan kommun och klient, inte bara i min kommun!