Sakta, men säkert börjar jag ta mig an vardagen och allt vad det innebär. Känslorna är fortfarande i obalans och jag bär hela tiden en påminnelse inom mig om hur skört livet är och hur viktigt nuet är. Jag önskar jag kunde skydda mina barn från allt ont som skulle kunna hända dem, men jag …