Det som är viktigt i livet

Sakta, men säkert börjar jag ta mig an vardagen och allt vad det innebär. Känslorna är fortfarande i obalans och jag bär hela tiden en påminnelse inom mig om hur skört livet är och hur viktigt nuet är.

Jag önskar jag kunde skydda mina barn från allt ont som skulle kunna hända dem, men jag vet att det är omöjligt. Istället förlitar jag mig på att Ida, min morfar och deras farmor vakar över dem. Och snart ser det ut som även min farmor kommer att vara på andra sidan.

Pappa åkte upp till farmor idag. Jag är glad att vi var dit på påsken, och även om jag vet att hon vill lämna jordelivet och att hon trots allt fått leva i nästan 92 år, så vill jag hålla henne kvar hos mig. Hon är trots allt min enda släkting kvar, utöver pappa, i rakt nedstigande led på pappas sida. Eller heter det månne uppstigande led när det går åt det hållet?

Jag vet att fammo levt sitt liv färdigt och jag vet att hon länge velat gå över till andra sidan där farfar väntar, och alla deras ofödda barn, men jag kommer att sakna henne enormt.

Efter allt som hänt den senaste tiden, har jag insett att jag inte ska kasta bort mitt liv på sådant som inte för mig framåt. Jag har ingen orsak att hålla fast vid människor som inte ger mig energi och jag har ingen orsak att göra saker som jag inte känner att jag verkligen vill göra.

Livet är för kort för att slänga bort på sådant som tar mer än det ger.

Så jag städar sakta, men säkert, bort människor ur mitt liv som är så uppe i sitt eget liv att de inte ser mig som en medmänniska. Och jag tänker inte längre vara en slasktratt/sopkorg som sitter och lyssnar på andras bekymmer om de inte vill höra mina åsikter och inte vill ha hjälp med att komma vidare. Och jag tänker inte göra något som går emot mina principer eller som inte ger mig något i slutändan.

Mitt liv är för värdefullt för att kastas bort.

Jag känner att jag inte längre har ro att lyssna på andras ältande om det handlar om att man fastnat i självömkan och inte ser att det finns viktigare saker i livet att fokusera på än ältande. Ja, det låter kallt och det låter kanske t.o.m. elakt, men det är så jag känner. Om jag en dag står ensam utan vänner, kommer jag att inse att jag gjort fel. Men jag tror att jag en dag istället kommer att stå kvar med de finaste vännerna, de viktigaste själarna i min närhet, och jag känner att det är just de människorna jag vill leva mitt liv med.