Det här med smärta, varmt och kallt

Härom dagen räknade jag till sexton (16!!!!) inlägg på min fb om hur jobbigt, hur förbannat jobbigt, det är när det blir kallare och smärtan kommer. Jag VET och jag FÖRSTÅR att det är jobbigt. Jag gör verkligen det, ändå kände jag hur frustrationen ökade för varje inlägg jag läste. Först tänkte jag skriva ett inlägg själv, ett i stil med det jag skriver nu, men utan censurering (okej, nu får jag erkänna att ordet censurering hade censurerats tillfälligt ur min hjärna. Jag frågade först maken vad sjutton det heter, men censureringen hade slagit till även hos honom. När jag sedan frågade mellersta dottern, fick jag rätt ord ögonblickligen.). Istället insåg jag att det nog var bra att ta ett djupt andetag och välja mina ord ett tag. Så nu har jag helt enkelt valt klart.

Det flesta människor som lider av kronisk smärta reagerar på temperaturskillnader/årstidsförändringar/luftfuktighetsskillnader o.s.v. Vissa människor mår bättre av varmt, andra av kallt. Jag själv tillhör den senare kategorin.

Det är inte så att jag då mår bra hela året förutom sommaren, och det är heller inte så att jag mår som en prinsessa när det är vinter. För mig verkar det vara så att det handlar om medeltemperaturen för årstiden som jag reagerar på. Det vill säga, att en varm höst med temperaturer kring 10 grader är precis lika jobbig som en sommar med 20 grader, medan då en sommar med 10 grader är superbra, medan en höst med samma temperatur är ett rent helvete. Som nu, nu när temperaturen gått från 22 till 16, då klingar min smärta äntligen av.

Under sommaren har jag vaknat nästan varje natt av att tårarna runnit ner för mina kinder (i sömnen alltså) av smärta. Jag har varje natt vankat omkring och jag har legat och bitit i min kudde av smärta, så framtänderna nu är ömma när jag äter mat. Jag har vaknat med blodsmak i munnen för att jag bitit hål i kinden i sömnen, av smärta förstås. Jag har oxå vaknat av mardrömmar där jag t.ex. fastnat i hissdörrar eller tågdörrar där lemmar slitits loss från mig, jag har fallit ner i vulkaner och jag har blivit inlåst och brunnit inne. När jag vaknar genomsvettig av skräck och smärta, inser jag att drömmen skapats av min kroppsliga förnimmelse just då.

Vad är det då för smärta som ökar av värmen för mig? Smärta kan ju kännas på så många olika sätt, men det här är några av de olika smärttillstånd som förvärras:

• en brinnande känsla, ungefär som när man sätter kotletter på en riktigt het grill och köttet fräser och slutligen lossnar från benet
• mjölksyran när jag ligger och vilar är lika hög som om jag skulle tränat skiten ur mig
• täcket bränner på samma sätt som när man bränt huden på t.ex. ugnen och något nuddar huden
• det ilar i lederna som tandvärk x 1.000.000
• händerna värker så det känns som att vara skinnflådd

Där och då, när smärtan är som värst, när det känns som jag inte klarar en dag till i min kropp, då orkar jag lite till eftersom jag vet att jag har vänner som mår bra av just värmen. Att ni är många som behöver den här tiden på året för att orka ta er igenom den tid när JAG mår bättre. Det låter kanske banalt, heroiskt eller vad sjutton som helst, men faktum är att det faktiskt är min livhank när livet gör sitt allra bästa för att brotta ner mig på knä.

Därför väcks min frustration när jag läser inläggen om hur jävlig den här tiden är när sommaren övergår till höst och många får ökad smärta. Då vill jag skrika ”Men JAG då!! När ska JAG få leva? Kan ni inte härda ut en stund, så JAG får andas, så JAG får en paus i min smärta?”.

Men det är klart att man måste få skriva av sig när smärtan ökar, när livet känns pest. Det är fullt förståeligt. Och hur skulle någon kunna veta att just dennes period av smärta råkar vara min period av lättnad, att just dennes period av välmående har varit mitt helvete, om jag aldrig berättar det?

Så nu gör jag det. Nu berättar jag. Så nästa gång du har ont, kom ihåg att någonstans finns det någon som mått dåligt när du har fått må bra och som nu mår bra medan du mår dåligt.

Jag menar inte att vi ska hålla tyst eller ”vända andra kinden till”. Jag vill bara att NÄR vi klagar, NÄR vi skriker och slåss, då gör vi det med en medvetenhet om den andra sidan av myntet. Att vi med ödmjukhet minns, även i smärtan, att liksom yin och yang behövs både värme och kyla, mörker och ljus och alla våra årstider.