Jag känner att jag kommit upp för backen nu och börjar snart få medvind igen. Har under min tystnad varit med om att skola in en assistent som var jätte rar och fin, men som helt enkelt inte fungerade i mitt liv och inte jag i hennes.
Tack och lov gav kommunen mig klartecken att dela upp tjänsten under 6 månader så att min deltidsassistent gick upp i timmar medan en tjej som hoppas in hos oss under min deltidsassistents semester anställdes för resterande timmar. Äntligen känns det som att det finns hopp om att vi faktiskt kan få ro att hitta vardagen igen. Visst, vi är fortfarande inne i inskolningsperioden, men det känns som vi har ett väldigt bra flyt just nu.
Så, vad händer då, jo jag går och får en stämbandsinflammation så jag totalt tappar rösten. Fantastiskt…not… Suck! Tänk dig själv att hamna i ett vakuum där enda sättet att föra en dialog är genom gester och ”lappar”/talsyntes på datorn. Speciellt under en inskolningsperiod av personlig assistent. Utmanande, kan man benämna det.
För att inte tala om det rent praktiska, så är det ju även en bekvämlighetssak. Nu gäller det att vara bekväm i tystnaden, såväl jag, som assistenterna som familjen. Utmanande, som sagt, men det går! Nu är det bara en vecka kvar av min tystnad, är det tänkt. Om jag klarar av att prata utan att bli trött i rösten, får jag börja använda den, annars är det bara att vara tyst lite till.
Ja, det är väl lite där vi är just nu. Minst fyllde 12 år igår och firades med ett släktkalas och ett klasskompis-. Det gick det med, trots mammans tystnad, eller kanske rent av; tack vare mammans tystnad!
Så, jag lever, och den värsta tiden av inskolningen är över! Nu går vi mot ljusare tider!
Håller tummarna att det fortsätter att fungera bra med dina assistenter!!! Skönt att kommunen kan vara flexibel!
Kramar 🙂
Tack vännen!