I dagens adventstankar 2019 skriver jag om kärleken. Idag är jag gift med mannen i mitt liv, en kärlek som växt genom åren, både till honom som person och till oss som par.
För att känna kärlek till en annan person och för att personen ska känna kärlek till mig, kräver att jag även älskar mig själv. Så har det inte alltid varit. Och allt är verkligen inte rosarött i kärleken. Det krävs en del mörka stunder, för att kärleken ska växa sig starkare. Och det krävs mycket jobb. Dels med relationen, men även med mig själv. För mig är det viktigt att inte stagnera och ta relationen för givet.
Jag har alltid hungrat efter kärlek, och jag har haft turen att få vad jag har behövt.
När jag var 5 år, satt jag under ett bort i ett kök, och höll min första kärlek i handen. Mina föräldrar säger att jag innan det var förälskad i en äldre kille som bodde i grannbyn, men jag minns bara den där känslan som 5-åring. Jag kände att killen som höll mig i sin hand, fyllde hela min värld men framför allt att jag fyllde hans. Jag kände mig viktig, betydelsefull och jag kände att jag var i hans fokus.
Genom åren har våra vägar korsats nu som då och idag finns det en vördnadsfull vänskap mellan oss. Det är med stor sorg jag ser dina fallgropar, Gabriel, och med stolthet som jag ser dig ta dig upp på fötter igen. Och jag är tacksam att du i de kaotiska tiderna tar ett steg tillbaka från mig, som jag bett dig göra, för att sedan leta upp mig igen när molnen lättar och solen kryper fram. Din väg genom livet är inte den lättaste, men på något sätt lyckas du ändå alltid värdera vår vänskap högt när det väl gäller, och det gör mig stark.
En annan person som betytt mycket för mig genom åren, är min ungdomskärlek. Han tog mig med storm. Vi träffades när han var hit på klassresa och jag antar att någon däruppe tyckte att vi behövde varandra och tuttade ihop oss. För även om vi var urdåliga på att vara flick- och pojkvän med varandra, fanns det något djupare och viktigare där som behövde få grogrund den där augustikvällen 1993.
Idag är han min trygghet, min lycka, mitt huvudbry, mina gråa hår och en viktig pusselbit i mitt liv. Nicke L, du sparkar sönder gatlampor med mig (bildligt talat) när jag behöver det, du knuffar mig framåt när det behövs, du lyssnar på mitt gnäll och du torkar mina tårar med ord och ger hopp om en bättre morgondag. Jag vågade aldrig tro att du skulle finnas kvar i mitt liv i över 25 år. Att den där kvällen skulle bli grunden till den vänskap vi har. Och jag är evigt tacksam för att att du dök upp i mitt liv på det mest oväntade och plöstliga sätt. Det mest betydelsefulla för mig är att du finns där som allra mest när vi inte hörs. Ibland kan det gå månader mellan våra konversationer. Det har till och med gått år. Ändå finns du kvar. The rock. Tack!
Att vara mittpunkten på det sätt som jag fick vara i tonåren. Att bli bekräftad och stärkt som människa av de partners jag haft, är orsaken till att jag står på den stadiga, kärleksfulla plattform jag står på idag. Det är jag evigt tacksam för. Kärleken gör underverk med människan och jag har haft turen att gå från bra partners till den bästa. Och jag väljer att jobba för kärleken på alla plan. Kärleken till mina vänner. Kärleken till min familj. Kärleken till min man. Och framför allt kärleken till mig själv.