7.12 Personlig assistans

I dagens adventstankar 2019 kommer jag att skriva om något oerhört viktigt. Något som krävs för att jag ska kunna leva mitt liv, nämligen assistenterna.

Jag önskar verkligen att samhället skulle värdera dessa människor högre och ge dem en lön som är skälig för det arbete de utför! I min egen kommun har politikerna och tjänstemännen valt en mycket lägre lönesättning för personliga assistenter är för t.ex. hemtjänsten, som har liknande arbetsuppgifter (även om assistenterna ofta har en mer ansvarskrävande och i många fall även mer fysiskt krävande arbetsbörda). Jag tycker det är vidrigt, men tyvärr får jag inget gehör i frågan. Och det är verkligen ledsamt. Assistenterna är det som gör att jag kan göra det jag önskar. Och ändå är deras arbete så lågt värderat för deras arbetsgivare.

Jag fick min första assistent redan 2013, men 2014 hade jag gått över till heltidsarbete för den som anställdes som assistent.

Att leva med personlig assistent är som att ha ett förhållande utan kärlek. Allt det man döljer för sina vänner och som man fejkar inför andra, är det som den personliga assistenten ser. De dåliga dagarna som man inte vill visa åt någon, de ser och upplever assistenterna.

Tänk dig då att ha en assistent som du inte trivs med, någon som du känner du obekväm med och som du inte litar på. Du har ingen möjlighet att byta ut den personen, du måste bara ta det minut för minut, dag för dag och härda ut. Den känslan har jag haft med ungefär hälften av dem jag haft anställda och det är en fruktansvärd känsla. Och tyvärr är det aldrig bara en dag man känner så, utan dagen innan och dagen efter. 3 dagar som ångesten väller upp och håller på att knäcka en, för en enda arbetsdag. Det är tufft.

Men så finns det då de där stjärnorna som lyser upp ens värld, som har förmågan att förstå och som man känner sig helt trygg med och som man kan visa sig även i det sämsta skicket inför utan att skämmas.

Jag har haft bra assitenter, men just dessa fyra heltidare har varit outstandig, Victoria Eriksson, Åsa Nielsen, Janette Ekström och Ann Komulainen. Det finns inga ord som kan uttrycka den tacksamhet jag känner inför det ni ger av er själva för min skull! Ni har en väldigt speciell plats i mitt hjärta!

Sen finns mina inhoppare och assistenter som jobbat kortare veckor som är guld värda! Just dessa verkar ofta vara något utöver det vanliga, så där extra fantastiska. Kanske är det för att de inte behöver stå ut med mig under allt för långa tider. 😉 Kära ni, jag skulle inte klara mig utan er!

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag är övertygad om att inte en enda människa som verkligen behöver assistent vill ha det. Att hela tiden vara beroende av en annan människa, att aldrig kunna känna sig trygg i ensamheten, att aldrig få vara ifred, att aldrig kunna välja att röra sig var man vill när man vill, det är inget man önskar ens sin värsta fiende. Och ändå är assistenterna det allra bästa man har och som gör det möjligt för mig och andra med mig att leva det liv vi vill leva!