I dagens adventstankar ska ni få en titt under ytan på mig. Idag skriver jag nämligen om mina terapier.
Som jag berättat tidigare, har jag turen att vara beviljad krävande medicinsk rehabilitering för gravt handikappade. Det innebär att jag har rätt att få ett visst antal gånger terapier per år. Man räknar då bort t.ex. sommarmånaderna eftersom många tar semester då. Det tokiga är att min kropp inte tar semester, så terapierna räcker aldrig till.
En gång i veckan (så länge det finns beviljade gånger för mig) går jag på fyisoterapi. Jag tränar med fysioterpeuten och får smärtlindrande behandling. En gång i veckan tränar jag i bassäng med fysioterapeut och ungefär en gång varannan vecka träffar jag psykolog för att understöda det som smärtpsykologen sätter igång när jag är på rehabiliteringsvecka i Helsingfors (t.ex. hypnos och självhantering). Dessutom tränar jag hemma ca 5 gånger/vecka övningar som jag fått av fysioterapeut. Ibland är jag på gym.
Terapierna tar alltså en väldigt stor del av min vardag och jag måste välja bort mycket fritid för att orka med.
Vad gör terapeuterna då? Framför allt tränar man mig på ett sätt som stärker de stabiliserande musklerna och försöker skapa rätt rörelsemönster i min kropp. Eftersom jag har kroniskt subluxerade leder (leder som hela tiden är lite ur led) och resten lätt subluxerar/luxerar, sätter terapeuten lederna i sin rätta position. Även mina assistenter är skolade att utföra vissa moment. Förutom lederna som hoppar lite som de vill, så skapar det så klart spänningar i musklerna och muskelhinnan runt själva muskeln drar ofta ihop sig som ett torkat korvskinn.
Och vad händer om jag inte får behandlingar? Ja, då blir det som det blivit de senaste åren; någon kroppsdel slutar fungera. I tre år var jag utan vänster arm. Den var så felställd att den inte gick att röra mer än några cm. Sen har det varit höften, tummarna, nacken och nu sist var det höger arms tur. Det har snart gått ett år och de senaste månaderna har jag kunnat börja använda den igen, begränsat men dock.
Smärtan stiger så klart. Istället för att ligga på 7, ligger den så nära 9 att jag i princip varje dygn svimmar, kräks eller tappar orienteringen. Och när det är som allra värst, då vet jag att det bara är att bita ihop och genomlida, eftersom jag inte har någon annan smärtlindring än hypnos och kyla.
Hypnosen är programmerad av min fantastiska smärtpsykolog och utan honom skulle jag troligen vara ett vrak. Jag önskar bara att jag hade kunnat få möjlighet att använda mig av det här på Åland, men det godkänner inte sjukhuset. Så istället måste jag iväg till Helsingfors. Och resten ansvarar jag för själv här hemma. Jag måste alltså upprätthålla det på egen hand genom självhypnos. Sista jag var på akuten, var det den enda jag kunde göra mot smärtan. Inte ens kyla fick jag. Men jag är som sagt oerhört tacksam för att jag fått möjligheten att använda mig av hypnos. Det är min livlina och den håller jag hårt i.
Likaså är terapeuterna min livlina. Utan dem skulle jag troligen vara ett paket. Jag är oerhört tacksam för den kamp de för tillsammans med mig mot kroppens idioti. Tack för att ni finns! Ni är guld värda!