I dagens adventstankar 2019 berättar jag om särskilda personer som jag kommit i kontakt med genom skolgången. När jag var liten hade vi en ganska liten skola i det område vi bodde på (och faktiskt numera bor i). Vi var 38 elever (troligen när jag gick i årskurs 6, eftersom jag minns just det talet) och i min klass fanns jag och tre killar. I klassen ovanför fanns min barndomsbästis som ensam tjej med fyra killar. I klassen under gick en kille och 5 tjejer. Så vartannat år gick jag och min klass med klasssen ovanför och vartannat år med klassen under.
Vi hade tre lärare medan jag gick där. Sol-Britt, Kristina och Bengan. Dessa tre lärare tog sig tid att bekräfta oss elever på ett sätt som jag tror det är svårt att göra idag. Vi fick alla utrymme att vara egna individer och vi blev sedda. Det är något som jag uppskattar otroligt mycket nu som vuxen.
Därför berördes jag djupt av den lärare som min äldsta dotter hade när hon gick ut lågstadiet. Camilla Landin, din närvaro i dotterns klass satte grunden för den trygghet jag än idag ser i de flesta av den här klassen. Du fanns där när de behövde dig som mest och du styrde skutan med den trygghet och förväntan på eleverna som jag kände när jag växte upp. Tack, för ditt engagemang! Du hade en oerhört viktig plats i våra barns liv då!
I min klass fanns alltså tre killar och så här i vuxen ålder, inser jag att de antagligen är orsaken till att jag ofta känner mig mer bekväm i sällskap med killar än med tjejer.
En av grabbarna var Jim Sundström. Jim, du är en av de mest förtroendeingivande och omtänksamma människor jag känner. Du bär ett lugn med sig som alltid får mina bördor att lätta, bara av att jag är i din närhet. Du har en otrolig förmåga att se in i ens själ och jag är så oerhört tacksam för att du funnits med, om än i utkanten, av nästan hela mitt liv.
I två klasser ovanför mig, gick Johan Mattsson. Johan som jag växte upp med tack vare att våra föräldrar var vänner. Johan som ordnade ett preskiberat party hemma hos sig som lärde mig väldigt mycket intressant. 😀 Johan som jag nog tog lite för givet när jag växte upp. Han fanns ju alltid där. Oj, om jag hade förstått hur unikt det är! Johan som var den som i äldre tonåren följde med mig till min lägenhet när jag måste hämta en viktig sak, när jag var rädd att sambon jag var på väg att separera från, skulle slå mig gul och blå igen. Jag sa inget till Johan, bara att jag behövde honom, och det räckte för honom. Det var första gången jag antydde att något var fel under mitt tak. Johan, du kanske förstod, eller så läste du av min rädsla, men du fanns där och det kommer jag att vara dig evigt tacksam för. Den direkta kopplingen till trygghet från barndomen som jag förknippade med dig, gav mig en livlina som jag visste att jag kunde dra i om det skulle behövas. Vi umgicks bara som små, inte under grundskolan, inte då när mitt helvete till liv löpte amok och vi umgås inte nu, ändå känner jag ett direkt band till dig och det bandet är rent trygghet. Jag har aldrig tvivlat på att dig. Skulle jag behöva, upplever jag att jag skulle kunna ringa dig och att du då skulle ställa upp och finnas där. Det har jag alltid uppskattat hos dig. Att du fanns där den där gången när jag kände mig som mest ensam, det kommer jag aldrig att glömma. Och om du någon gång skulle behöva mig, ska du veta att jag finns här. Alltid.