Luciadagen till ära, berättar jag i adventstankar 2019 om mina ungdomsår, det som är lämpligt att läsas av allmänheten, vill säga. 😉
Genom Mariehamns ungdomsorkester utvidgades min vänkrets rejält. Och tack vare Kim Holmströms fantastisk smörande och svärmorsblick, lyckades han på något märkligt sätt tuta i mina föräldrar att han var väldigt ansvarstagande och förståndig ung man som kunde ta väl hand om deras lilla dotter. Vi andra som umgicks med Kim, var nog alla lika förvånade över våra föräldrars syn på honom. Men visst, han tog väl hand om oss, även om han nog var långt ifrån den nyktraste i gängen om lördagarna. 🙂
Kim var ändå min trygga punkt i livet. Han fanns alltid där. Min första ”storebror” som jag visste att skulle skydda mig från allt ont. Kim tog mig under sina vingars beskydd, även om vi tjejer som umgicks med honom, enligt hälsovårdsmyndigheten nog ändå kanske var de som räddade honom i slutändan. Vi röjde upp i köket med jämna mellanrum, speciellt när något grågrönt mötte oss i dörren.
När jag sedan flyttade hemifrån, var Anna Holmström min första arbetskompis. Jag skulle fylla 16 år och vi jobbade tillsammans med föregångaren till Ålands Sjödagar och RockOff. Vi hade jätte trevligt tillsammans och hon var alltid trygg och tog hand om mig på ett väldigt gulligt sätt.
Många, många år senare, hade Kim träffat en ny tjej som han presenterade mig för. Döm om vår förvåning, när det var Anna som stod där framför mig. Min Anna! När Kim skulle fria till Anna, fick jag komma med och välja smycke till henne och fick hjälpa till att överrumpla henne under en av hans spelningar. När de skulle gifta sig fick jag vara med under bröllopsfotograferingen och jag fick även äran att tända ljus under vigseln som symboliserade Annas pappas närvaro. Ljuständningen var oerhört stort för mig och rör mig fortfarande till tårar när jag tänker på det. När Anna och Kim fick sin underbara lilla dotter, valde de att ge henne ett namn som jag föreslagit och jag och Niclas blev dessutom gudföräldrar till vår älskade prinsessa.
Då, i ungdomsåren, kunde jag aldrig i livet tro att jag skulle få ha kvar dessa fantastiska människor i mitt liv i vuxen ålder. Vi träffas allt för sällan, men Kim och Anna, jag älskar er av hela mitt hjärta och jag vet att ni finns där för mig när jag än skulle behöva det. Jag känner en sån oerhörd trygghet inför er! Ni accepterar mig alltid, precis som jag är, oavsett i vilket skick jag är. Och jag är så tacksam för underbara M! Det är en ära att få följa hennes uppväxt och se henne utvecklas och blomma ut till en egen individ. Jag älskar er alla tre så ofantligt mycket! Tack för allt och tack för alla år tillsammans!
En annan person som även hon hängde mycket hos Kim är Jenny Luotonen, min lilla sångfågel! Jenny som sjöng den högsta tonen i Mariah Careys I’ll be there (den som killen tar, som allt tror att är Mariahs ton). När min äldsta dotter gick i skolan fanns plötsligt en tjej där som hon började umgås med. Gissa vems dotter det var. Japp, plötsligt korsades Jennys och mina vägar igen. Tack, Jenny, för tonerna vi delat, samtalen runt livet vi haft, promenader du fått med mig på och för gångerna du skjutsas på våra förstfödingar! Jag är så glad att våra vägar korsades igen, och även om vi inte hörs jätte ofta och träffas ännu mer sällan, så vill jag att du ska veta att du är viktig för mig!
Och när vi pratar om ungdomsåren, så finns det en person som jag borde rama in i guld för när skriver om. Jonathan Grönqvist. Min barndomskärlek som övergick i vänskap, som jag skulle gå genom eld och vatten för och som betytt så oerhört mycket för mig genom hela livet. Jonte, trummisen i B-orkestern, som jag var barnsligt kär i, men som absolut inte såg på mig på samma sätt. Jonte som spelade Everybody hurts för mig. Jonte som tittade på mig med sina speciella ögon och som lärde mig att vänskap är starkare och viktigare än förälskelser. Jonte som jag bråkade med så vi hade kunnat slå ihjäl varandra när vi åkte med ungdomsorkestern ner till Italien, men som slog armarna om mig och lät mig snyfta mot hans axel när åskan drog in över hotellet, eftersom han visste hur åskrädd jag var. Jonte som skällt ut mig när jag betett mig illa, som tröstat mig när jag varit ledsen. Jonte som var den enda som visste att jag blev misshandlad av min dåvarande sambo och som beskyddade mig och gav mig styrka att ta mig ur skiten. Jonte som förundrad höll i min förstfödda dotter med osäkra armar. Jonte som idag med en blick kan tala om för mig att han ser att något är fel, så att jag snyftande slänger mig i hans famn för att få tröst. Jonte som idag är en av mina äldsta och viktigaste vänner. Jonte som har världens finaste sambo som jag är så tacksam över att ha fått lära känna! Jonte, som i princips inte kallas så av någon annan än mig… Jag älskar dig! Tack för att du alltid finns där för mig, för att du hållit mig flytande i de svåraste stunderna och för att du stått ut med mig genom alla år! Jag skulle inte vara den jag är utan dig.