I dagens adventstankar 2019 vill jag skriva om fenomenet ”genom vänners bekanta” och hur det ibland kan bli alldeles jätte rätt.
Det här läste jag för många år sedan och det har etsas sig fast hos mig:
Människor kommer in i ditt liv av en orsak, för en period eller för resten av livet.
När du förstår orsaken, kommer du också att förstå hur du skall förhålla dig till denna person.
När någon kommer in i ditt liv, är det oftast för att fylla ett behov du har uttryckt. De har kommit för att hjälpa dig genom en svårighet, för att ge dig vägledning och stöd. För att hjälpa dig fysiskt, känslomässigt och spirituellt.
Det kan verka som om de är sända från himlen, och det är de!
De är för det du behöver dem. Så plötsligt, utan att du gör något fel eller på en till synes opassande tidpunkt, kommer denna person att säga eller göra något som gör att ert förhållande tar slut. Ibland dör de, andra gånger lämnar de dig.
Ibland provocerar de dig och tvingar dig att fatta ett beslut.
Det som är viktigt att förstå, är att ditt behov är mättad, ditt öde är fullbordat, deras arbete är utfört. Den bön du skickade till universum har blivit bönhörd, och det är nu dags att gå vidare.
Några människor kommer in i ditt liv för en period, för att det är din tur att dela med dig, att växa eller att lära. De ger dig en upplevelse, lugn eller bara får dig att le!
Kanske lär de dig eller visar dig något du aldrig gjort förut. Vanligen ger de dig en ofantlig mängd av glädje. Tro på det! Det är äkta! Men bara för en period.
Livslånga förhållanden lär dig livslånga läxor, sådant du måste bygga upp för att få en solid känslomässig grund. Ditt jobb är att acceptera läxan, älska denna människa och använda det du har lärt i andra relationer och områden av ditt liv.
Det sägs att kärleken är blind, men vänskapen är klarsynt.
Tack för att du är en del av mitt liv, antingen det är för en orsak, en period eller för resten av livet. (Författar okänd)
Därför tror jag på att människor korsar min väg av en anledning. Nu och då är det vänners bekanta som visar sig vara den passande pusselbit. För mig har det varit en väldigt viktig pusselbit som hittades på det sättet.
Genom en bekant kom jag i kontakt med Nanica Lindblom. Den bekanta och jag tappade kontakten ganska omgående, men jag och Ica bestod. På något sätt klickade vi, trots att vi är så otroligt olika. Ica är min spegelbild. Så olika, men i grunden avspeglar vi varandra.
Vi träffas allt för sällan, som så många andra av mina nära vänner, men hon finns ALLITD där för mig. Och om jag någongång tvivlar, ger Ica mig svaren. Om jag övertänker något, drar Ica i trådändarna så att allt plötsligt reder ut sig. Hon har en otrolig förmåga att få mig att se klart, oavsett i vilken dimma jag än befinner mig i.
Ica, jag värderar vår vänskap oerhört högt. Du är en av de klokaste människor jag känner och din förmåga att hålla mig flytande i de hårdaste stormarna, är jag dig evigt tacksam för. Jag kan inte i ord uttrycka vad du har betytt för mig genom åren och jag är så tacksam för att du finns i mitt liv! Om det är någon som känner mig, utifrån och in, så är det du. Du ser min själ och jag är fullkomligt trygg med att riva mina skyddsmurar inför dig. Du har utan tvekan varit delaktig i många av mina stora livsbeslut och det är jag dig evigt tacksam för! Utan dig vore jag trasig. Tack för att jag får dela livet med dig! Jag älskar dig!