I dagens adventstankar 2019 skriver jag om vänner och vad vänskap är för mig. Kanske är det lika för alla, vad vet jag, men för mig är vänskap oerhört viktigt.
Jag har alltid haft många människor runt mig och många tror att jag har många vänner, men det är inte sant. Det är endast ett fåtal som står mig riktigt nära. Jag brukar säga att jag har hundratals bekanta, några vänner och några väldigt få, men oerhört nära och viktiga, nära-vänner.
För mig är det inte viktigt att ses ofta eller höras av ofta, tvärtom är det faktiskt så för mig att dem jag står närmast är dem jag hör av bara någon enstaka gång och som jag vet att alltid finns där och ställer upp när det gäller. De personerna är de allra viktigaste för mig.
Ni vet de där vännerna som man kan komma som en slashas till, falla ihop i en hög framför, eller de där som inte bryr sig om hur det ser ut hemma, eftersom det är jag som är viktig, inte allt runtomkring.
Vännen som med en kram kan rädda vilken katastrof som helst. DEN vännen är den jag värderar allra, allra högst. Och det finns inga avstånd eller tidsrymder som kan påverka den vänskapen.
När jag växte upp, hade jag en bästis. Irene Jansson. Hon och jag lärde känna varandra på musiklekis och dagis när vi var 5-6 år och gick i samma skola fram tills hon gick ut årskurs 9 och jag årskurs 8. Men i högstadiet var hon en av de tuffa, trodde jag, och vi slutade umgås när hon gick ut årskurs 6. Ändå fanns hon där som någon slags trygghet även när vi slutade umgås.
Vi hade inte särskilt mycket kontakt förrän runt 2005, om jag minns rätt. Då började vi åter umgås lite sporadiskt. Nu umgås vi kanske ännu mer sporadiskt, men vänskapen är lika stark för mig som den var när vi var små.
Irene är den där som jag aldrig behöver föreställa mig för, aldrig behöver fejka inför. Hon läser av mig som en öppen bok och finns alltid till hands om min kropp sviker mig. Att ha en vän som man är så trygg med och som man har ett sådant band med, är unikt. Irene, tack för att du alltid finns där för mig! Du ser på mig som en jämlik och när du stöttar mig, gör du det på ett sätt som jag aldrig någonsin känt mig underlägsen inför eller hjälpbehövande. Du har en självklarhet i ditt sätt att vara med mig på, som gör mig trygg att vara den jag är, med de fel och brister jag har. Du haren självklart plats i mitt hjärta som ingen någonsin kommer att kunna göra anspråk på. Tack för alla toner vi delat, alla tårar och allt skratt! Tack för att du aldrig försvann!
En annan vän som betytt mycket för min uppväxt, var faktiskt hon som kom när Irene försvann. Nämligen Vera Frank. Vera och jag delade på det mesta, till och med pojkvän en gång i tiden. Fast under olika tidsperioder. Han var kärleken hon sökte och han var vännen jag egentligen önskade och så fick det bli till slut.
Och vi har suttit i samma båt, jag och Vera. Ordagrant. Vi rodde. Tillsammans. Det slutade med att hennes pappa fick hämta upp oss eftersom vi inte lyckades ta oss tillbaka till land. Och Vera lärde mig väldigt viktiga saker om livet och en slickepinne, medan vi satt på varsitt sommarjobb. Vi har delat det mesta. Till och med trosor. För det var ju inte så lätt att minnas när vi skulle sova över hos varandra. Tandborste kunde vi oxå låna av varandra när det behövdes.
Minnet för livet för alla närvarande var nog när Vera somnade i solen hemma hos mig. Min moster benämner henne fortfarande som ”honde me ryöd schärt” som min lille kusin döpte henne till. Som vi skrattat ihop! Och som vi gråtit. Alla dessa gånger som någon fick hjärtat krossat.
Faktiskt så slogs jag en gång för hennes skull. Eller slog är rättare benämnt. Det är inget jag är stolt över, men jag gjorde det och jag står för det. Hur vi hållit koll på årtal och viktiga händelser? Genom att kartlägga vilken pojkvän vi hade just då. Så har vi haft det, hon och jag.
Vera du har gett mig gråa hår men även mycket lycka och jag är så glad att jag fick dela tonåren med just dig. Jag hade troligen haft en mycket lugnare och mer städade ungdomsperiod utan dig, men herregud så tråkigt det skulle ha varit! Du lärde mig hur olika man kan växa upp och hur olika familjeförhållanden det finns i samhället. Och du öppnade mina ögon för hur viktigt det är med vuxennärvaro.
Vi har haft många duster genom åren och kanske hade vi en för mycket för några år sedan. Men det har vi trott många gånger förr, så tiden för utvisa vart våra vägar bär. Tack för allt vi delat! Jag har haft några av mina bästa stunder med dig! Och du har lappat ihop mina största hjärtesorger. Jag glömmer det aldrig!