I dagens adventstankar 2019 lyfter jag livets dessert. För livets efterrätt är väl barnbarn, om jag har förstått det rätt. Så mitt livs dessert är mina underbara syskonbarn.
Det härliga med syskonbarn är att allt är så naturligt och självklart. Jag är faster i rullstol. Någon annan faster finns det inte. Faster och rullstol hör ihop. Jag hade inte rullstol när de föddes, men de minns mig nog inte som något annat än rullstolsfaster.
För dem är det självklart att köra omkring på mig, eller att själva låna min rullstol. För dem är det lika naturligt som att jag har blått hår. För ni vet väl att blått hår innebär att man är mera faster? Så påstår brorsbarnet N. Och när brorsbarnet M, ritade en teckning åt mig, var det en rullstolsbrukare på teckningen. När N var liten, sträckte han de små armarna mot mig, med snuttis i handen och kröp ihop i min famn. Då skulle jag köra med rullstolen längs vår grusväg och på fem röda sekunder snusade han med huvudet vilandes mot mitt bröst.
M är tänkaren som ser en djupt i ögonen och säger ”fasteeeer” med ett budskap att det han ska säga är viktigt och att han vill att jag lyssnar. Han kan komma och sätta sig ner i famnen för att tanka. Han är känslosam, allvarlig och omhändertagande.
N är busungen, vinnarskallen, den temperamentsfulle, och framför allt är han den som säger till mig när jag sjunger ”va tyst, faster, jag tycker inte om när du sjunger”. När han vet vad han vill, kan inget stoppa honom.
Brorsbarnet H är min lilla yrboll, min sötnos, min charmerande tös. Hon delar musiken med mig och hon är ett riktigt proffs på att ta sig fram med rullstolen. Hon är stark i sin ängslighet och har en förmåga att anpassa sig till sitt sällskap på ett imponerande sätt.
Jag älskar mina brorsbarn av hela mitt hjärta och jag är så tacksam att mitt liv har berikats med dem! <3