Så har vi då åter samhällssmitta på ön. Suck. Det var väntat, men känns ändå himla trist. Precis när jag fått vara lite mindre restriktiv, så dras svångremmen åt igen. Det är bara att foga sig och att åter krypa in i kokongen i hemmets atmosfär. Tur att vi bor på landet i egnahemshus, så …