Jag har en förmåga som jag använder mig av allt för ofta. Jag är nämligen expert på att vända på samtal så att det inte handlar om mig själv. Jag pratar om andra, får dem att öppna sig, men jag är väldigt dålig på att prata om mig själv och mitt inre.
Nu under Corona har vi valt att inte umgås med andra människor. Vi har dock umgåtts med våra två vänner, en annan familj och nu sist träffade vi ett annat par vänner för första gången sedan pandemin bröt ut. Utöver dessa personer har vi även umgåtts lite med min familj.
De två senaste träffarna har jag reflekterat över att jag verkligen har hållit samtalen borta från min själv, utan att veta varför jag gjort det.
Jag frågade de andra igår om det är något de saknar i sitt liv som de ännu inte har förverkligat, och kom på mig själv med att tänka ”hoppas de inte bollar tillbaka frågan till mig” och att jag förberedde flera sätt att ta mig runt situationen om de skulle förhöra sig om mig. Jag vet verkligen inte varför.
Är jag rädd att släppa in andra? Har jag så starka murar? Finns det en rädsla för att någon ska lära känna mig tillräckligt bra för att kunna såra mig?
Eller är jag bara obekväm med att svara utan att ha svaret väl genomtänkt? Eller är det kanske för att jag vill slippa ge av mig själv?
Ärligt talat, så har jag inget svar att komma med. Jag vet bara att jag är bra på att ”vilseleda”, slingra mig, när man kommer för nära och att jag är snabb på att vända diskussionen tillbaka till den andra.
Så, finns det något i mitt liv som jag ännu inte har förverkligat? Det får bli ett helt eget inlägg. Och nej, den här gången försöker jag inte bolla tillbaka diskussionen till någon annan, jag ogillar bara allt för långa blogginlägg.
Känner sååå igen mig! Vet heller inte varför, ser mig själv som en öppen människa. When the timing is right och med rätt person, när det är okej att falla… Kram till dig🌸
Det är väl så, att man borde testa på det där fallet, så kanske det inte skulle vara så skrämmande! Tack för ditt besök här och kram till dig!