Tro och tilltro

Jag behöver en tro att luta mig mot. En tro som bygger på överflöd av kärlek och tillräcklig förlåtelse. Jag behöver tro på att en större makt som med varsam och kärleksfull hand leder mig framåt i den takt som är optimal för just mig.

Jag är döpt och konfirmerad i den kristna tron. Jag har inte alltid en tro som överensstämmer med den som kan bibeln som ett rinnande vatten, men det är ändå kristendomen jag känner mig hemma i.

Jag går sällan i kyrkan. Det har i princip varit på jul och konserter. Men under corona har jag verkligen njutit av att kunna sitta hemma i soffan med hörlurar och deltagit i församlingens livesändning av gudstjänsterna. Nu har det varit en omgång med konfirmationer då jag valt att inte delta, men jag hoppas de fortsätter sända live framöver. Innan corona tog fart, deltog jag i kyrkokörens sångövningar. Det gav mig ro. Jag uppskattade det verkligen. Vad som händer när vi återgår till mer normala förhållanden även för oss i riskgrupp, återstår att se. Vem vet, kanske lyckas vår präst få sin vilja igenom så att jag faktiskt blir en ordinarie medlem i kören.

Men lika viktigt som det är för mig att ha en kärleksfull tro att bottna i, lika viktig är tilltron till livet och universum. Att innerligt känna att det som är meningen att ske, det sker. Nu tycker kanske någon att det är just det som tro handlar om. Men för mig är det faktiskt olika saker.

Och jag behöver känna tilltro till människors kapacitet att välja rätt. När jag inte känner det, tippar min vippbräda över till att försöka rädda och fixa. Det är min absoluta svaghet. Och det värsta är att det misslyckandet, som faktiskt är helt omöjligt att lyckas med (att få någon annan att välja rätt, när de inte inser att de är på väg åt fel håll), är det som gör mest ont. Jag faller fullständigt sönder och samman. Smärtan är så djurisk och på en så basal nivå, att jag gissar att det egentligen handlar om att rädda mig själv som litet barn, av någon outgrundlig anledning.

Min stora utvecklingspotential är att ha tilltro till andras misslyckanden och att lära mig se var gränsen går där jag själv inte krossas. Att släppa taget och fånga upp mig själv innan jag tippar över i det omöjliga.