Eller fast i handen. Det kan man absolut inte påstå att min är. Den är överallt utom där den ska vara. Min sjukdom gör att all bindväv är trasig, vilket i sin tur innebär att alla leder är överrörliga och muskler och senor klarar i sin tur inte av att hålla lederna på plats.
Därför är jag helt beroende av vissa hjälpmedel, däribland mina tumortoser. Har du någonsin skadat tummen, så vet du hur viktig den är för allt man gör.
Mina tumstöd är i 925-silver. Man har försökt med alla möjliga material ich former tidigare, men nu för tiden är det dessa i silver som gäller på mig. Förra veckan när jag skulle förflytta mig ur sängen, hördes ljudet av något som knäcks. INTE kul! Även om det för en gångs skull inte var ljudet av att någon led hoppar ur led. Men silver som knäcks… Hjälp! Jag förstod på en gång att det här var illa.
Här kommer en video på hur dåligt grepp jag har utan mina tumorstoser. Jag håller alltså i min ultralätta läsplatta, men eftersom tumleden viker sig, finns det ingen stadga att använda för att greppa om plattan. Ju tyngre saker jag ska lyfta, desto snabbare sticker leden iväg.
Tack vare corona-tider, samarbete och vilja att kompromissa, fick jag i fredags tillbaka min älskade tumme! Vilken lycka!
Men även när tummarna är på plats, fungerar de inte alltid riktigt som de ska och jag tappar rätt mycket saker. Extra mycket när jag har ökad värk eller ökad mjölksyra. Därför får jag t.ex. inte dricka te om inte min man eller mina assistenter är hos mig. Och jag ska inte lyfta varma vätskor, grytor, ugnsformar e.t.c. Ikväll fick jag för mig att jag skulle ge hundarna mat. Men jag hade inte tänkt mig att de skulle äta maten direkt från golvet, i grovköket! Det var bara att börja plocka hundmatspärlorna, en efter en, till tre hundar. Suck! Det finns stunder när jag vill kräkas åt min sjukdom! Men det finns även stunder när jag ser med tacksamhet på vad den ger mig och vem jag blivit genom den. Just ikväll var det mer kräk än kärlek i känslan.
Ibland känns vardagen svårare än nödvändigt. Då är det tur att man har en make som anpassar och inkluderar. Han släpar runt på mig i båten, trots att det innebär merjobb för honom. Han bygger ramper åt mig så jag kan ta mig fram så självständigt som möjligt. Ikväll var det ny ramp från främre terassen mot baksidan som han iordningställde. Tidigare har jag fått ta mig runt hela huset, nu räcker det med ena kortsidan.
Vardagen är som sagt inte alltid en dans på rosor, men det är min vardag, vår vardag, och vi har trots allt anpassat oss rätt bra till min knäppa kropp!
Jag avslutar med två bilder som symboliserar mig, den jag är, med brister och fel. En zebra, med allt vad det innebär, på gott och ont.
