Satinbröllop

Igår firade vi 18-årig bröllopsdag. 18 år av kärlek och kämpande, lycka och glädje, frustration och tårar, allt i en stor, samlad kompott.

Jag fick frukost på säng igår. Det är en lyx som sällan händer, eftersom jag är den morgonpigga och han den morgontrötte. Så när han stiger upp för att göra det för mig, då är den handlingen fylld av så väldigt mycket kärlek.

Vi hade varit tillsammans lite drygt ett år när vi gifte oss den 20 juli 2002. Många av våra gäster var nog inte lika säkra på vår kärlek som vi själva var. Där och då var vi relativt nyförälskade, men inte desto mindre erfarna. Vi hade genomlidit (ja, genomlidit, eftersom jag kräktes varje dag med 30 minuters mellanrum när det var som värst, och med allt vad det innebar) en tuff graviditet. Vi hade två småbarn, en på 2,5 år och en på 0,5 år, med vaknätter, kryddat med en gnutta trotsålder. Vi hade köpt hus tillsammans som vi renoverade upp under graviditeten. Vi visste på något sätt vad vi gav oss in på, och den vägen var inte så rosenröd som den kanske är för många andra efter ett år tillsammans. Vi hade redan börjat skapa ett liv tillsammans, inte en idyll byggd på luftslott, utan ett verkligt liv av kärlek och hårt arbete.

Min brudtärna läste under vigseln ur Kahlil Gibrans Profeten

Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja;
Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era
själars stränder.
Fyll varandras bägare, men drick inte
ur samma bägare.
Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma
stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt
var och en av er få vara ensam,
Liksom strängarna på en luta är ensamma även när
de vibrerar av samma musik.
 
Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar,
Ty endast Livets hand förmår rymma era hjärtan.
Och stå vid varandras sida, men inte för nära;
Ty templets pelare står åtskilda,
Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.

De första åren var vi nästan sammanväxta. Åtminstone väldigt beroende av varandras trygghet. Jag tror vi hade varit gifta i nästan 10 år när vi första gången sov från varandra. Kanske blir det så när man går in i ett förhållande med småbarn direkt. Man behöver varandras stöd för att klara av nattvak, trots, bajsblöjor och överflödet av blöta pussar, kärleksfulla ögonblick, gos och skoj.

Eftersom min dotter då var lite drygt 1 år och de två nästa kom med 1, respektive 2 års mellanrum, var vi föräldrar direkt när vi blev tillsammans. Den viktigaste och finaste uppgiften man kan få i livet; att vara förälder. Därför var vi aldrig bara han och jag, två enskilda individer som skulle passas ihop. Vi var alltid pappan och mamman, ett gemensamt team, vilket har definierat oss i vårt förhållande. Först nu, börjar vi vara även han och jag, förutom föräldrar, och det har givit oss en ny dimension till vårt förhållande.

De senaste åren har vi levt mer och mer enligt diktens starka ord. Vi har skapat våra stigar längs vår gemensamma väg. Vi lyfter varandra på ett annat sätt nu. Vi ger varandra utrymme att växa, vilket i sin tur ger näring åt vårt förhållande, vårt äktenskap.

Samtidigt är det svårt att verkligen leva fullt ut på ett jämlikt sätt. Jag är alltid i en beroendeposition till min man och han är alltid i vårdandeposition till mig. Det är självklart att det kommer stunder av frustration då och att det finns stunder som man önskar att man hade reagerat annorlunda i, både för honom och för mig. Men i de stunderna finns lärdom att hämta. Lärdom som får oss att stanna upp och leta nya vägar tillsammans. Man stångar huvudet i väggen, ruskar av sig och ser att det finns fler än en sida av rummet.

De goda dagarna övervinner med råge de svårare, men visst har vi haft våra tuffa dagar. De kommer att fortsätta komma. Men de skrämmer inte. Att veta att vi efter 18 års äktenskap, 19 år tillsammans, trivs som allra bäst när det bara är vi två, om än som templets pelare, är det bästa av allt. Jag är där jag ska vara. Han är där han ska vara. Vi är ett i tvårsamheten på ett sätt som stärker och lyfter oss gemensamt.

Min dotter frågade en gång hur jag visste att han var den rätte. Mitt svar var då ”jag visste inte, jag bestämde mig för att han var det”. Och det tror jag fortfarande på. Det kommer stunder av lycka och glädje, men det kommer även stunder av sorg och ilska. Och i alla de stunderna väljer jag dig, om och om igen, älskade.

Må vi få fira vår bröllopsdag om och om igen tillsammans, även när vi är knotiga med löständer och silverblänkt hår. <3