Det här blir ett långt inlägg, men ett viktigt sådant.
I slutet av oktober 2017 blev jag beviljad psykoterapi för att utreda om det fanns någon blockering som kunde kopplas till mitt gående eftersom vissa situationer kunde trigga positivt till bättre förmåga. Vi grävde djupt och grunt, till höger och vänster, men blockeringar kopplat till gående dök inte upp. Det fanns dock andra blockeringar vi hittade, som nu haft stort värde för mig i min personliga utveckling.
Saker som påverkat mig som person, som varit vinden i mitt segel, men på ett omedvetet sätt, kom upp till ytan. Det har ibland gjort förbaskat ont, ibland har det gjort mig frustrerad och arg, men ofta har jag lämnat mottagningen med en känsla av att nå en liten bit framåt i mig själv för varje besök.
Vi insåg att jag saknar en viss koppling till mina känslor. Att jaget idag och det lilla jaget från förr saknade kontakt med varandra. Att jag inte hade nyanser av vissa känslor. Det var svart och vitt, men inget grått däremellan.
För några månader sedan var jag med om en händelse som låste upp något inom mig, något stort. Jag var med om att åtskiljas från någon som betydde mycket för mig. Sista gången jag körde personen hem till sig innan personen skulle flytta långt bort, öppnades ett bottenlöst hål. När jag körde hemåt, kände jag att något gick sönder inom mig. Det gjorde så vettlöst ont, jag grät så jag hulkade och jag fick knappt luft. Jag visste ärligt talat inte hur jag skulle överleva och hantera det som skedde inom mig.
Jag och min fantastiska terapeut hade under årens lopp talat om att det finns reaktioner och känslor som bottnar i något helt annat än det man nyss upplevt, något som kopplar samman till något från långt tillbaka. Jag insåg att den här upplevelsen var en sådan. Jag kände att det jag upplevde där och då inte var i relation till att bara lämna av den jag brydde mig om för att sedan köra hemåt. Det här var något mycket större. Smärtan var outhärdlig och det kändes som jag föll ner i ett bottenlöst hål. Det gjorde så ont, så ont. Jag började upprepa högt för mig själv ”den här känslan hör hemma någon annanstans, jag reagerar på något gammalt” om och om igen. Till slut ebbade känslan ut. Jag fick åter luft. Smärtan försvann. Det bottenlösa slöt sig. Det bara ebbade ut. Efter den här händelsen var det som om något öppnade sig inom mig.
I musiken finns två notsystem där man på piano oftast spelar g-klav med höger hand och f-klav med vänster hand. På mitten (tonen c) möts notsystemen med varandra. Man kan spela med båda händerna på båda sidor om tonen c, men noterna noteras ofta i olika klaver utifrån vilken hand du spelar med. För mig motsvarade g-klaven nutid och f-klaven det gamla. Innan spelade jag livets melodi med bara höger hand över hela registret. Idag, efter den där händelsen, var det som om händerna började spela tillsammans, men var för sig, i rätt klav och med rätt fingersättning och musiken blev då mer fyllig och registret mycket bredare.
Jag vet, det låter kanske som hebreiska för den som inte sysslar med musik, men för mig beskriver det tydligt min känsla och min upplevelse.
För ungefär ett och ett halvt år sedan fick jag hypnos av min smärtpsykolog som programmerade in självhypnos åt mig. I min självhypnos besökte jag en ö med två hus på. Husen motsvarade mina positiva känslor och mina negativa. I det positiva huset flög färggranna fjärilar omkring och det fanns möbler och genom fönstret blickade jag ut över klippor och hav. I det negativa huset var allt tomt. När jag gick ner för en trappa, ner i källaren, var det helt kalt. Inte en möbel. Bara betongväggar. Det fanns ingen färg.
Igår ville jag besöka ön igen, för att berätta till min terapeut om det var någon skillnad. Jag föreställde mig att jag skulle gå ner i källaren igen och hitta de möblerad. Det positiva huset var som innan. Fjärilar och möblerat. Men det negativa huset överraskade mig redan när jag kom fram till dörren, för ut från det klättrade levande grön murgröna. Källaren var borta. Istället möttes jag av ett hus, som det positiva, men i svartvitt (och gråa nyanser) med murgrönan, levande och grön, ringlandes runt inne i huset.
Jag är så oerhört tacksam för det jobb som min terapeut gjort med mig, den resa vi gjort tillsammans. Ja, jag har jobbat hårt med mig själv och jag har gjort det mycket målmedvetet från början till slut, men utan honom hade jag inte kommit dit jag är idag. Jag hade inte fått tillgång till det jag bär inom mig idag.
Om någon hade sagt att jag skulle behöva träffa en psykolog, hade jag troligen sagt att det inte är nödvändigt, att jag inte behöver det. 2009 levde jag med panikångest. Därför vet jag hur det är att må psykiskt dåligt, och det gjorde jag absolut inte nu. Det handlar inte om att jag inte skulle ha något emot det, utan att jag faktiskt inte insåg vad jag gick omkring och bar på. Faktum är att jag 2010 gick på KBT och att jag gått hos smärtpsykolog under mina rehabiliteringar sedan 2012 , men bara 4 gånger/år, och ingendera terapier har kommit åt mina knutar, inte ens i närheten. Det som jag lärt mig där har dock varit minst lika viktigt, men av en annan karaktär.
Jag hade ingen aning om att dessa blockeringar fanns inom mig och hade jag kommit till psyk och sagt att jag ville träffa en terapeut, hade jag troligen inte fått göra det. Och jag tror inte att min terapeut hade hittat mina gömmor, om han inte envist hade vänt och vridit på mina stenar under så lång tid och fått mig att kämpa med mig själv på det sätt som jag gjort. Att ha någon där, som anar något, som inte ger sig, som orkar slåss för min skull, det är guld värt.
Att just jag fick chansen att träffa en psykodynamiker kommer jag att vara evigt tacksam för, och det har förändrat mig som person på ett positivt sätt. Jag har brutit de negativa cirklarna och låst upp dörrar som kommer att vara till nytta för mig resten av livet. Det gav mig inte gångförmågan tillbaka, men det gjorde det möjligt för mig att ta mig vidare på ett helt annat plan och att skapa förutsättningar att hantera mitt liv på ett för mig givande sätt.
Så tack, JJ! Det har varit en ära att få vara ett redskap i dina händer.
Och ni som har makten att påverka psykiatrin inom ÅHS, se för fasen till att utvärdera vad som händer om ni börjar begränsa behandlingstiden eller behandlingsgångerna! Jag är övertygad om att ingen terapeut håller någon patient kvar i onödan. De som behöver längre tid på sig, är troligen dem ni ser som mest friska, som ser ut att vara de mest välfungerande och som kanske inte följer checklistan på hur en psykpatient ser ut. Begränsa inte tillgången på terapi inom VUP och BUP! Det finns mycket att göra och förbättra där, jag vet, men det finns guldkorn som förändrar livet på oss vanligt dödliga. Må de få fortsätta göra det! Och må de få göra det under all den tid som krävs!