Det packas och stuvas och packas lite till här hemma hos oss just nu. Minstingen ska iväg till ny skola. Inte nog med det, så ska hon dessutom iväg till annan ort, till ett annat land. Ett land som räknas som riskland gällande corona. Det känns inte helt optimalt, men samtidigt är jag glad och stolt över att dottern nu ska få göra det hon längtat efter i så många år.
Redan när hon gick i 6:an pratade om att hon vill studera till veterinär. I 7:an hade hon letat upp ett gymnasium i Sverige som skulle bli hennes första anhalt. Visst, go for it, var reaktionen från oss föräldrar. Vi åkte dit på besök och sedan dess har övertygelsen varit ett faktum. Den skolan skulle det bli. Punkt slut. Idag sa hon i en diskussion ”alla föräldrar kanske inte säger åt sin 13 åring, absolut det ska du göra, visst ska du flytta dit”. Men vi gjorde det. Där och då. Och vi står fortfarande fast vi det. Kanske är det så, kanske är vi lite ovanliga på den punkten, att många inte skulle säga så, men för oss är det viktigt att våra döttrar ska känna att de får bli det de vill bli och att vi står bakom dem.
Jag var själv nyss fyllda 16 år när jag flyttade till en helfinskspråkig ort till en helfinsk skola, för att studera ett år. Och nej, jag kunde ingen finska, mer än den vi hade läst i skolan och det var inte mycket att komma med. Så resan dit rabblade jag i mitt huvud ”En ymmärrää. Voisitko sanoa uudestaan?”. Jag lärde mig nog att förstå rätt mycket finska. Värre var det med talet. Så är det än idag. När terminen började, kunde ingen av mina klasskompisar svenska förutom två som kunde lite grann. När vårterminen var slut kunde de flesta en hel del svenska. Min pappa mumlade något om, när han hämtade hem mig efter året där, att jag nog är höjden av envishet som får en hel finsk klass att börja tala behjälplig svenska.
Kanske är det därför det känns okej att skicka iväg min lilla minsting. Ja, inte för att jag är för envis för att börja tala finska, men för jag vet att bästa sättet att utvecklas på och växa på, är att göra det man verkligen vill. Den här skolan vill minstingen verkligen gå på, även om det känns som om det är på andra sidan jordklotet nu under corona.
Mitt mammahjärta och min beskyddarinstinkt har jag slagit in i ett paket fyllt av bomull, fasttejpat med silvertejp och med björntråd till presentsnöre. Mycket väl inpaketerat.
På söndag är det alltså dags för henne att ta sig över havet till Sverige och förverkliga sina drömmar. Jag är stolt, lyckliga för hennes skull och mycket förväntansfull på alla historier hon kommer att kunna berätta för oss. Och ja, liten blir stor. Jag är kanske inte helt redo ännu, men hon är det. Hon är redo för oss båda. Och det är tillräckligt just nu.
