När man varit en enhet, en sammansvetsad enhet, där alla har sin plats, förändras så mycket när något får en ny plats. När förstfödingen flyttade ut kom första förändringen. Alla de delar som var hennes i vår enhet, fattades oss. Men eftersom hon haft två hem under sin uppväxt, hade vår enhet en viss anpassningsförmåga till hennes frånvaro. När hon var hos sin pappa, hade vi ett annat sätt att bilda enhet på än när hon var hos oss, och den gick att applicera den dag hon flyttade. Vi saknade henne och det blev ett stort tomrum, men vår enhet hade redan kunskapen och förmågan att vara en enhet med henne på distans.
När nu minstingen studerar på annan ort, i annat land, är vår enhet ännu en gång en annan. Och jag, vi, har ännu inte kunskapen och förmågan att vara enheten utan henne. Att ta en glass ur frysen utan att höra henne ropa ”jag vill oxå ha!”. Att i tystnaden förvänta sig att höra hennes frustrerande, men skrattande ”no” när hon spelar på datorn eller engelskan från rummet intill under något av hennes många samtal med vännerna via datorn. Att inse att det inte är någon idé att hojta ”har du tagit medicin idag” eller ”nu måste du stänga av och gå och lägga dig”. Att lägga sig i sängen på kvällen utan att se hennes ben sticka ut över min säng där hon ligger i vägen och kollar på film när hon redan borde vara i säng. Att ord med förmaning om att det snart är middag uteblir då påsen med nudlar inte prasslar. Allt det här och så oändligt mycket mer, det fattas mig idag. Så sakteliga formas vår enhet om till en enhet med även henne på distans.
Vilken lycka det ändå är att med dagens teknik få se de glittrande ögonen visa allt det nya, att jag, här hemifrån, kan få se det nya skapas och ta vid. Att veta att det var det här hon ville, att hon vågade ta steget, att hon lyckades, trots år av kämpande med både smärta och svarta hål. Vilken lycka det är veta att hon går sin väg, precis som hon själv vill!
Den tomhet, det vemod och den melankoli som dessa omformningar av enheten medför, ersätts med tiden av lycka och glädje, stolthet, mod och erfarenheter. Enheten är lika stor som innan, men formad annorlunda.
Era barn är inte era barn.
Ur Kahlil Gibrans ord om barn
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men inte från er.
Att vara förälder är att vara kartritaren. Vi ritar kartan så tydlig och exakt som möjligt, med lämplig framfart och med varning för faror. Men vi är inte kartläsaren. Och vi är definitivt inte kaptenen på skeppet som ska korsa havet, eller föraren som ska färdas genom landet. Vi ger karta och kompass, vi ger bränsle och ser till att all service är gjord innan start. Men det är vår barn som är både kartläsare och kapten/föraren. Och det är våra barns resa. Kanske låter de oss vara mekanikern och segelmakaren längs med färden, om vi skött oss väl, men det är inget vi vare sig kan kräva eller förvänta oss.
Så, älskade unge, du vet var vi finns; ett samtal bort! Vi är din största fanclub och inget virus i världen skulle kunna stoppa mig den dag du behöver mig. Vi finns här och här finns alltid plats för dig, när än det är dags. Jag älskar dig, jag tror på dig och jag finns för dig! Alltid.