Idag har det gått en vecka sedan minstingen flyttade till sin studieort. En vecka som i början kändes som varje dag var ett år, men som nu i slutet börjar bli mer och mer som den ska i tideräkningen. Jag saknar henne. Men glädjen och glittret jag hör i hennes röst när vi pratar i telefon, gör mig lycklig.
Och jag saknar min man, min bästa vän, min livspartner. Jag saknar doften av honom, hans irriterande egenskaper och hans närhet. Dag 7 av 14 av hans karantän. En vecka kvar. Det går.
Jag har alltid varit beroende av närhet. Inte bara haft behov, utan känt att jag varit beroende av det. Jag har bekräftat mig själv genom närhet. Dem jag släpper in i själen, de har även fått min närhet, och jag har begärt deras. Att sitta i soffan och luta huvudet mot axeln, att ha min arm mot deras kropp, det har gett mig energi och kärlek.
Min man är tvärtom. Han har svårt med för mycket närhet. Han spricker av värmeslag av att sitta för nära under för lång tid. Därför fick jag stor del av närheten av mina vänner. Det gör inte hans kärlek till mig mindre, eller min till honom, det är bara det att vi har olika behållning av närhet.
Sen kom corona. All min närhet försvann. All närhet med vänner. Alla kramar av kunder i min butik och alla kramar av bekanta. Allt bara upphörde och gick upp i rök. Och jag erkänner, jag har inte varit vidare bra på att anpassa mig till det nya. Det jag lidit mest av under den här tiden är faktiskt avsaknaden av den här närheten.
Så när jag ser min man nu, när han kommer gående på gruset från husbilen för att prata en stund, eller när han hämtar maten jag lämnat utanför dörren till honom, eller när han går förbi för att göra något på gården, då känns det som om hela min själ skriker efter hans närhet. Jag kan nästan känna mig sjunka in i hans famn, trycka näsan mot hans bröst, känna hans fingrar klia min rygg på kvällen…
En vecka kvar, sju dagar. Det känns som en evighet.
Närheten, för den som behöver den och med en människa man litar på, är nästan som en drog. Beröring, närhet, delat utrymme. Det är nästan som eufori. En kick av dopamin och endorfiner. Det finns få saker som ger lika mycket. För mig får jag samma känsla när jag sjunger tillsammans med någon annan. Jag öppnar min själ och jag ger mitt hjärta på silverfat. Men som med allt gällande dopamin, krävs det balans. Och nu vet jag att det inte är så farligt som jag trott att vara utan den där närheten, den där kicken, även om jag aldrig skulle välja själv att vara utan den.
Nu har jag lärt mig att jag klarar mig utan den, närheten. Jag känner mig halv och jag får jobba hårdare med mitt huvud, men jag överlever. Jag skulle aldrig välja det själv, men jag överlever. Men jag klarar mig inte utan min man. Eller rättare sagt, jag VILL inte klara mig utan honom. Jag vill ha honom hos mig. Jag vill dela mitt liv med honom. Jag behöver honom. Sju dagar kvar.
