Vad väcker det här för tankar hos dig?
Jag använder, som de flesta vet, rullstol. Jag har den för att jag har funktionsvariation som begränsar min rörelseförmåga. Jag har haft problem med båda mina armar som i omgångar inte varit brukbara under några års tid. Hela min kropp är så att säga i ”behov av renovering” i funktionsförmåga.
Men eftersom armarna just nu är i rätt bra skick, tänkte jag ta och operera dem nu, båda två. Inte steloperera eller så, utan bara operera dem. Som förebyggande. Utifall att de någon dag skulle återgå till tidigare tillstånd, eller om jag någon dag skulle…typ bryta dem. Jag menar, de är ju i bra skick just nu och jag har inte smärta i dem. Inga ben ligger på fel eller så. Så därför tänkte jag att det kunde vara bra att göra det nu när de är som allra friskast, en bra tidpunkt helt enkelt.
En aning befängt, eller hur? Men faktum är att det är så det kan fungera när man lider av psykisk ohälsa. För att citera ”hen kan få terapi när hens mående är mer stabilt, när hens mående är bättre”.
Ja men dåså! Härmed övergår vi till att vänta med att gipsa benbrotten tills de har läkts! Och vi opererar när patienterna mår som allra bäst. Och vi väntar självklart med behandling tills borrelian lugnat ner sig. Sen när symptomen är tillräckligt få, då är det dags att sätta in antibiotika. Och självklart väntar vi med smärtlindringen tills smärtan har gått över. Tadaa! En helt ny värld öppnar sig…
Jag vet, det är inte så här för alla, men det finns många som genom åren fått höra kommentarer som ”nej, vi måste vänta med behandling tills du mår bättre”. Och visst finns det orsaker som kan påverka behandlingsmöjligheterna, men det blir så horribelt när man jämför psykisk ohälsa med fysisk. Och så borde det faktiskt inte vara. Hur ser du på saken?
