Det har varit lite onödigt mycket nu den senaste tiden. Jag är trött i själen, ändå är jag bara en sidekick, en betraktare, en på sätt och vis ickeinvolverad. Hur skulle det inte kännas att vara där i mitten av stormen då? Hur slitsamt skulle det inte vara att försöka hänga med i alla känslostormar, i all kamp?
Att stå bredvid någon som kämpar för att reda ut knutar som man själv inte ens kunnat föreställa sig att skulle finnas, det gör ont, rent fysiskt, men även känslomässigt. Man blir uttömd och har ett ständigt behov av att fylla på depåerna som aldrig riktigt verkar hållas på en vettig nivå. Man vill så mycket, men kan inget annat göra än följa längs vägen och andas, andas, andas och återigen andas.
Jag önskar jag kunde göra så mycket mer och kanske är det just det som smärtar mest, att det inte går att göra något mer? Att veta att det man har att erbjuda är en droppe i havet.
Det känns ändå skönt att sätta ord på hjälplösheten, smärtan, maktlösheten, även om jag vet att det i läsarens öga bara är att säga a och inte b. Så förlåt, kära läsare, att jag inte kan säga mer än så här. Det är bara så det är. Det här är trots allt min egen lilla bubbla och var, om inte på min egen plats, skulle jag kunna göra mina egna ordaval och avgöra hur mycket eller lite jag vill eller kan dela. Så, förlåt, men också tack! Tack för att ni delar mina ord, även när de är ofullständiga! Jag behöver det! <3
Känner precis samma som du nu så fint beskriver i ord.
Tack för dina ord! De värmer!