Tänk dig en blomknopp som är sluten. Alla lager av blomblad som tillsammans bildar blommans själva knopp. Det var så min smärtpsykolog beskrev mitt arbete med mig själv. Att jag lager för lager av blomblad öppnar mig för att komma åt det innersta av blomman.
När jag var liten brukade jag hjälpa t.ex. maskrosor på traven genom att öppna upp de gröna blomknopparna. Jag tänkte att de nog skulle slå ut snabbare då. Tålamod är inte min starkaste sida, som jag nämnt tidigare.
Ibland tar det tid att få blombladen att sprida ut sig och då står jag och hoppar upp och ner och vill skynda på processen, som när jag var liten. Men så ibland är det som om det följer med fler lager när man får upp ett, och då känns det som om alla solar i hela universum ler mot mig.
Det är ju lite så, att blomblad för blomblad blir jag mer och mer det jag är meningen att vara, ju fler ”hemligheter” som kommer upp till ytan. Jag tyckte det var en väldigt fin och ödmjuk beskrivning av processen.
Vilken blomknopp vill du vara?
Här kan du läsa mina tidigare inlägg i adventstankar 2020:
http://www.mitawa.ax/category/adventstankar-2020/
