Det här inlägget skriver jag i efterhand. Som jag skrev i början tänker jag inte ta någon stress för att försöka hinna med ett inlägg varje dag, utan skriver när jag hinner och kan. Och nu har jag inte hunnit. Dotterns deltagande i Ålands lucia tog över vardagen, så här är jag nu den 15.12.2020.
Det här inlägget blir ett utvecklingssamtal med mig själv, med tyngdpunkt på utveckling. Jag gillar nämligen att inte stanna vid att vara nöjd, utan att försöka hitta sätt att utvecklas och förändras. Att förändra är kanske fel ord. Kanske är det ”förädla” jag egentligen söker. För det handlar mer om att bli mer trygg i mig själv, att komma ännu närmare min egen kärna.
Jag har alltid haft svårt för att berätta om mig själv. Därför är dessa adventstankar en del av min utveckling. Och ja, det går lättare att skriva än att uttrycka mig i ord, öga mot öga. Svårast har jag med att vara ärlig om hur jag mår. Jag svänger hellre samtalet till den andra. Det finns vissa människor som jag kan vara ärlig med och som jag öppnar upp mig för. Just nu räcker det med dem, men i framtiden vill jag kunna vara mer öppen gentemot andra, mot gemene man, för min egen skull.
Jag tycker inte heller om att vara svag, eller behövande. Det är bland det värsta som finns. Jag förlorar lite kontrollen då och jag tror att jag har svårt att överlämna mig till någon annan på det sätt som krävs när man är behövande. Det är något jag vill jobba på, att bli så hel att jag även kan slänga mig bakåt och lita på att någon fångar mig utan att jag själv byggt upp en madrasserad botten att landa på.
För en tid sedan insåg jag att när jag inte tänker för mycket utan pratar öppet, kommer jag automatiskt att kunna uttrycka mina behov, även om jag inte själv varit medveten om behoven innan. Det är ett verktyg som jag borde använda mig mer av, men då måste jag även släppa in människor, och det är summan av kardemumman i mitt utvecklingssamtal. Jag har enormt tjocka skyddsmurar runt mig. Jag har en tendens att bygga på tre lager när jag lyckats skala bort ett. Jag upplevs ofta av andra som öppen och social, men tro mig, det är bara en handfull som kommer åt mitt innersta och där innanför är jag fullkomligt hudlös. Dit är det inte många som kommer.
Jag anser inte att man ska fokusera på sina fel och brister, eller att vara självkritisk mer än så där lagom självmedveten, men jag tror på att ha utvecklingssamtal med sig själv nu och då och se vad man kan jobba vidare med. För mig är det det bästa sättet att komma framåt på. Lite som en checklista där jag kryssar av vad jag åstadkommit sedan sist och vad jag kan jobba vidare med. På det sättet ser jag allt jobb jag gjort och blir samtidigt medveten om vad jag behöver. Efter det här året, finns det en hel del på min checklista att kryssa av och det är en skön känsla!
Här kan du läsa mina tidigare inlägg i adventstankar 2020:
http://www.mitawa.ax/category/adventstankar-2020/
