Jag läser just nu en bok om en kille som har ett gäng livvakter i sitt liv. Författaren har gett honom en rejäl dos med frustration över situationen att aldrig få vara ifred, att känna att man förlorar en del av sin integritet. Lägg till en dos frustration i kubik över att ha dålig personkemi med några av livvakterna.
Jag kan känna igen mig i mycket. Okej, biten med sexiga muskler under skjortorna, adrenalinpåslag och testosteronstinna fighter är kanske inte riktigt det jag syftar på. Däremot att inte få någon egentid. Att aldrig få vara ensam. Att inte kunna röra sig fritt utan att känna blickarna på sig. Att hela tiden vara tvungen att hålla någon annan informerad om ens planer och vart man är på väg. Att inte själv kunna välja att nu f*n räcker det; stick och brinn!
Lägg till den där kryddiga lilla ingrediensen att inte komma överens med den jäkel man ska dela allt det där med! Mums! Not…
Det är nu 8 år sedan jag fick min första assistent. Jag tänker inte sticka under stolen med att det har funnits stunder, rätt många ibland, där både jag och den anställde fått använda all vår makt för att bara ta oss igenom dagarna tillsammans. Den känslan önskar jag inte ens min värsta fiende.
Därför är jag så oerhört tacksam för de där guldstjärnorna i mitt liv!
Jag hade nog inte tagit mig igenom det här året utan min nuvarande assistent. Vi har gråtit av skratt och sorg tillsammans. Vi har gömt oss under träd i skogen. Vi har sytt munskydd på löpande band. Vi har delat frustration och hopp. Hon har hållit mig ovan vattenytan när värmen och smärtan slagit undan benen på mig. Hon har tagit ut mig i trädgården för att fylla dagarna av undantagstillstånd. Jag har pratat, hon har lyssnat och vice versa. Hon har stärkt mig när osäkerheten smugit sig på och hon har uppmanat mig till förstånd när känslorna dragit iväg med mig.
Att känna sig så bekväm med någon, att man vänder sig om för att tala till henne när hon är på semester, eller att vänta med sånt som jag vill göra utan familjen tills hon åter är på jobb, det är magiskt!
Och nu när jag skriver det här inlägget, sitter jag rak i ryggen, tryckt mot stolsryggen. För hon är inte rädd att säga till om jag gör något fel, som att sitta som en ostbåge hängande över tangentbordet med datorn en meter framför mig. Hon är min klippa och min trygghet.
Det här året har varit galet omöjligt att förutse och så fullkomligt annorlunda än vi hade förväntat oss när vi för ett år sedan stod inför nyårsafton. Vad 2021 för med sig vågar jag inte ens tänka mig, men jag kommer att ta med mig allt det positiva som det här året trots allt givit mig!
Tack 2020 för det jag lärt mig och för det jag givits! Nu är det dags att avsluta detta år av pandemi och undantagstillstånd! Nu är vi redo för allt det vi längtat efter och allt det vi insett att vi glömde att uppskatta när vi ännu hade det framför näsan.
Må 2021 bli året när vi får kramas igen och vara nära för det har jag verkligen saknat det här året!