Det här året har varit en upplevelse. På många sätt. Totalt har jag träffat min yngsta dotter 7 dagar sedan i augusti 2020, när hon som 15-åring åkte till Sverige för att studera. Planerna på att vi skulle åka och hälsa på nu och då och hon skulle få visa oss allt det nya, planerna på att hon skulle komma hem ibland, planerna vi satte upp när allt ännu var som vanligt, de har alla gått om intet.
Tanken var att hon skulle umgås med skolkompisar, leva internatliv, ha kvällsaktiviteter och hitta sin plats i klassen bland alla andra. Inte att hon skulle sitta instängd i sitt hus där man inte längre fick bo i dubbelrum, där man inte fick umgås mellan husen, där kvällsaktiviteterna drogs ner till minimi, där lektionerna istället blev på distans med närstudier med en liten del av klassen 2 dagar varannan vecka. Det var inte meningen att det skulle bli så här. Tack och lov lyckades ändå förälskelsen nästla sig in och istället för internatliv med stränga begränsningar, har det varit distansstudier och boende hos pojkvännens mamma. Utan tryggheten i pojkvännen, hade nog mammahjärtat brustit i triljoner bitar! Och utan extramammornas stöd på andra sidan havet, Tess, Myzan och Madde, hade jag troligen simmat över för att hämta hem dottern.
Men nu, nu kommer hon hem igen!! Hon, min minsting, min krigare, hon som är orsaken till de flesta av mina väldolda gråa hår, hon som i svåra stunder ännu behöver sin mor lite grann (inbillar hon mig åtminstone). Hon kommer hem! Och inte bara för heldistansstudier resten av terminen, utan verkligen hem! Hon flyttar tillbaka för att istället gå i skola här på ön! (Se nu framför er hur högst onormal mamma på 41,5 år hoppar runt och tjuter av lycka när hon tror att ingen ser!)
Nu väntar nya utmaningar och ja, jag vet att jag kommer att få ett och annat nytt grått hårstrå framöver, och jag vet att vi kommer att råka i luven på varandra sisådär en miljard gånger i veckan, men hej, hon kommer att vara här! Här hos mig! På söndag stiger hon i land på Åland igen. Sedan väntar ännu en vecka i karantän innan jag får träffa henne, men utomhus kommer vi förstås att ses. Jipppiii!
P.S. Ni ser väl flaggan till vänster i bild? Bilden är tagen i Strängnäs, ”nästgårds” till hennes egen skola. Det är några år sedan. På gott och ont. Vem tusan föreslog de glasögonen till mig?! D.S.
