Visst känns det i hjärtat idag och visst har tårar runnit, men det är okej. Det är så jag är och det är så jag känner.
Jag har svårt för avslut. Att byta kapitel och vända blad. Jag vill stanna kvar. Hans ord, faktiskt, inser jag nu. Hans textrad. Och så är det. Jag vill stanna kvar.
Jag gillar personer som lämnar avtryck, inte ärr. Den här gången står jag inte kvar med något ärr och det är jag ytterst tacksam för. Jag har kommit ännu en bit på vägen. Han pushade mig dit. Han gav mig en och annan pusselbit att placera ut. En och annan lärdom att ta med mig. Och jag är tacksam att jag inte behöver känna lättnad, som jag gjort många gånger förr, för att kontraktet nu är slut. Den här gången håller jag honom kvar, djupt i mitt hjärta, tillfreds och ytterst tacksam. Och med det byter jag blad. Vardagen återgår till det fina med hon som står mig så nära. Hon som inom några dagar är tillbaka från sin semester. Min trygghet. Min stjärna i mörkret. Och han, han lämnat sitt avtryck hos mig.
Härligt när man hittar fina människor att ha runt sig och som ser möjligheter i vardagen.
De finns men kan vara svåra att hitta. Du har visat så fina bilder under sommaren och tänker med anledning av min fina vän som inte finns längre med oss då hon sa inget är omöjligt utan det möjliga tar bara lite längre tid.