Just nu är jag i Helsingfors på rehabilitering. Jag njuter av att få vara med teamet som kan mig utan och innan och som fått mig att utvecklas till den jag är idag, både fysiskt och mentalt. Det är skönt att vara här tillsammans med min fantastiska assistent som jag kan skratta och gråta med, sitta tyst eller prata livligt med, allt med en bekväm känsla som är få förunnat.
Men jag saknar känslan av samhörighet som fanns på ”den gamla goda tiden”. Saknar mitt gäng. Saknar allt det roliga vi gjorde tillsammans. Saknar kemin. Jag märker att jag inte ger lika mycket av mig själv idag till de andra patienterna, som jag brukade göra. Jag kanske har blivit för lat… Eller så är det ingen idé med det gäng som vi är idag.
Oavsett, så är det skönt att vara här, att bli omhändertagen, sporrad till att ge lite till, att anamma återhämtningen som krävs, att snappa upp något nytt.
Tänk den dag man åter kan springa i butiker, träffa vänner och bekanta utan begränsningar, när man kan återgå till det där livet som en gång var, men 2.0 istället för det vi var vana vid. En dag ska jag göra storstaden igen, som förr!
