I morse när jag stod i duschen och betraktade min arm, slogs jag av att märket efter pulsklockan inte längre lyser lika vitt. Kanterna börjar suddas ut, färgen jämnar ut sig. Solbrännan är inte längre lika framträdande.
Jag ersätter solen med te. All den där värmen som jag undvek i somras när solen hettade som allra mest, den sveper jag nu i mig, mugg efter mugg, av olika sorters teer. Jag vet precis vart det leder. Min reflux kommer att ge mig en rak höger och jag kommer antingen att kräkas tills slemhinnorna blöder, eller så kommer stämbanden att lägga av och jag tappar rösten. Varje höst. Och ändå njuter jag av varje klunk. Kanske är det tur att min psykolog är just smärtpsykolog och inget annat. Annars finns det väl en risk att han skulle diagnostisera mig som masochist. Nu måste jag erkänna att jag faktiskt fick googla upp hur man stavar det ordet. 😀 Dessvärre har han börjat vidareutbilda sig till psykodynamisk terapeut, så om några år ligger jag nog risigt till.
Men trots att solbrännan bleknar, verkar blommorna tro att det är vår igen! Min klematis blommar som om den hade betalt för det. Och magnolian har stora knoppar. Den som ska blomma i april-maj. Tiden är ur led, som det så vackert heter.
Jag såg ett inlägg på facebook om att det nu är 100 dagar till julen. 100 dagar?! Och jag har absolut ingen som helst aning om vad som skulle kunna tänkas stå på önskelistorna i år! Kanske är det dags att så sakteliga börja sjunga julsånger för att komma i stämning. Men först får nog magnolian blomma klart. Den har ju trots allt inte slagit ut ännu.
