Varför tränar du? För att du gillar att träna? För att uppnå ett visst mål? Jag, och många andra i min situation, tränar för att leva, för att klara av min vardag.
För två år sedan bytte mina fysioterapeuter strategi. Från att ha tränat 17 pass i veckan, det vill säga många pass, men relativt korta, ville de hitta en miniminivå på vad jag behöver för att inte bli sämre. Idag är jag nere på max 9 pass i veckan. Fortfarande relativt korta.
I början kändes det, rent ut sagt, för jäkligt. Kroppen skrek efter träning och smärtan ökade. Huvudet skrek likaså eftersom jag bekräftat mig själv genom träning. Ju mer jag presterade, desto mer bekräftade jag mig själv.
De senaste månaderna har jag känt att musklerna äntligen börjar svara. Jag har alltid haft starka muskler, även om de inte funkat så bra tillsammans, men nu börjar jag verkligen känna att musklerna har något i sig. Min fysiater i Helsingfors grinade illa när han skulle testa min kraft och han inte kunde hålla emot. Han konstaterade att jag måste ta i beaktande att han är gammal pensionär, och jag kontrade med att jag är ung pensionär, så det borde inte spela någon roll. Och min fysioterapeut här på Åland klarar inte av att manipulera bäckenet på samma sätt som tidigare. Han får be mig att hålla emot mycket mindre än jag gjort tidigare, för annars räcker inte hans styrka till. I och för sig kan det faktiskt vara så att han slarvat med sin träning och behöver steppa upp.
Min ena fysioterapeut som har hand om min bassängträning, som var den som kom med förslaget att dra ner på träningen istället för att öka, är av den bestämda åsikten att min återhämtning inte räcker till och att miniminivån gör att jag kan tillgodogöra mig träningen bättre. Han verkar onekligen vara något på spåret…
Varför tränar jag då så mycket? För att det är enda sättet att hålla min kropp igång och få den att må så bra som möjligt. Syns det på mig? Verkligen inte. Jag är småmullig, vilket jag trivs mycket bättre med än att vara pinnsmal som jag var för 10 år sedan. Jag har inga synliga muskler. Jag använder rullstol för att ta mig fram. Så någon atlet är jag definitivt inte. Och det finns ingen som skulle beundra min kropp eller se mig som vältränad.
Så här är det alltså för många med grav funktionsnedsättning. Vi jobbar häcken av oss i det tysta. Det syns inte hur vi tränar. Det märks inte. Men det är vår livlina för att fungera. Allt det som för en frisk är så självklart och naturligt, det får vi strida för, varje dag, för att få kroppen dit vi måste för att fungera lite mer som de flesta andra i samhället. För att kunna greppa gaffeln, för att ta oss från toalettstolen, för att orka köra bil eller rulla rullstol, för att klara av att stå upp, att klä på oss… Och ändå kommer vi inte ens i närheten av att vara normal. 🙂
