…ännu ett år…
Minns du hur det kändes att ta en kram för givet? Att hålla om vem du vill, när du vill. Att krypa in i armarna på din bästa vän. Att få känna kroppsvärmen från en annan människa.
Tänk att åter kunna trösta utan ord. Att få hålla om och låta sorgen ebba ut i din famn.
Tänk att få uttrycka känslorna för en annan människa, och att själv få uppleva känslorna genom den där kärleksfulla kramen…
Om någon hade sagt att jag måste klara mig utan kramar i 2 år, hade jag på riktigt trott att de var skogstokiga. Det går ju inte! Man dör utan kramar. Men helt tydligt gör man inte det. Bara så där inombords. En aning.
Visst, jag har kramats med mina allra närmsta, men även det har varit till ett minimum. Och ja, avsaknaden av kramar påverkar mig. Så må det här bli sista året som Kramens dag råder under covid-19restriktionerna!
