10 dl oro
6 dl frustration
1,5 dl orutin
0,5 dl sorgsenhet
1 droppe hundskall
Nu som då i livet kommer det droppar som får bägaren att rinna över. Eller degen att jäsa övar. Eller soppan att koka över Igår rann/jäste/kokade det över rejält för mig.
Jag har några dagar bakom mig av för lite sömn efter några oroliga nätter och dito nätter. Så när jag låg och vilade på dagen, rann min bägare över då mina tanter till småhundar skällde åt allt och alla. Dottern och assistenten gjorde allt de kunde för att få dem tysta under min vila, men tanterna lyssnade inte ett dugg. Till slut fick jag nog, kastade mig ur sängen och läste lusen, rejält, av hundarna, som förstås tystnade av häpnad. Mitt i harangen, insåg jag att 85 % av det jag öste ur mig, hörde hemma i det som hänt dagarna innan och inte hos frustrationen över hundarnas skällande. Men det gick bara inte att hejda. Skiten bara måste ut.
Och nu sitter jag här och får skylla mig själv. Halsen bränner och stämbanden känns som om de borde efter ett sådant utbrott. Man kan alltså bevisligen ryta sig hes. Jag håller på att tappa rösten för att jag var så förbaskat irriterad. Jag kände precis när jag skadade stämbanden. Vet precis i vilket ögonblick jag gick över gränsen. Och det är fruktansvärt frustrerande att jag lät det gå så långt. Så nej, ingen corona här (peppar peppar ta i trä), men en sjujäkla klantig halsprovokation.
Jag har levt med kronisk stämbands inflammation i många år. Jag vet vad som krävs när jag kommer till det här läget. Så nu vilar jag rösten, dricker varmt, och förbannar mig själv för min obetänksamhet.
Den fysiska vilan är viktig, men jag måste ändå ut ett varv och njuta av solens värmande strålar på kinden. Finns nog inget så läkande som frisk luft, värmande sol och härligt sällskap. Idag var gamla assistenann på besök. Tänk sån tur att jag har henne kvar i mitt liv! Och eftersom jag använder rullstol, är det ju faktiskt ingen större fysisk ansträngning. Nu hoppas jag att halsen läker som den ska och att jag lär av mina misstag. På alla plan.
