Jag skulle antagligen hellre offra min själ än att medvetet tvingas svika någon. Därför blir känslan av svek så oerhört stor när jag själv upplever minsta gnutta av att någon har svikit mig. Jag blir förkrossad, tillintetgjord. Det är som om att sticka hål på en ballong, jag bara försvinner.
För mig är tillit grunden i en relation, så väl kärleks som vänskaps. Jag uppfattas ofta som öppen, men faktum är att jag faktiskt har svårt att släppa in människor. Jag är bra på att ta emot människor i mitt liv. Jag är bra på att finnas där för dem. Men jag är inte bra på att låta andra finnas där för mig. Jag har väldigt starka skyddsmurar och är expert på att vända personliga frågor som människor ställer till mig, så att de svarar om sig själva istället, så jag går fri. Just därför blir jag så sårbar när jag släppt in någon och den människan sårar mig på något sätt.
Jag har suttit och funderat på om jag utsatt någon för svek. Självklart måste jag ha svikit någon, man kan knappast ta sig igenom livet utan att göra det, men det har aldrig varit medvetet och det har aldrig heller skapat någon större reaktion hos den andra som visats för mig. Det enda tillfälle jag kan komma på, är när en fantastiskt underbar tjej visade sig ha känslor för mig som jag inte kunde besvara. Det sveket bar jag på i många, många år.
Visst har jag blivit ovän med människor, många för att vara helt ärlig, men jag aktar mig noga för att svika.
Just nu känner jag mig sviken. Sviken av en person som är viktig för mig. Sviken, för att jag känner mig utnyttjad. Sviken för att jag inte duger. Sviken för att det inte blir som det var tänkt att bli. Men ärligt talat, hur mycket svek är det egentligen? Varför blir jag egentligen så upprörd? Jag tror det mest handlar om att jag känner mig bortstött och fråntagen vår vänskap. Att jag inte har den betydelse jag trodde jag hade. Det gör så ont, men kanske är det egentligen inget regelrätt svek.
Jag googlade på ordet.
Svek betyder:
ur Ordlista.se
handlingen att svika någon, att bryta ett förtroende; det att medvetet strunta i, försumma eller avfärda en person som man har någon form utav skyldighet eller löfte till
Ja, det är precis så jag känner. Handlingen i sig är dock inget svek mot mig. Det är ställningstagandet efteråt som skapar känslan av svek och den känslan krackelerar mig inifrån och ut. Någon skyldighet gentemot mig har inte personen, det är bara jag som trodde vår vänskap betydde mer än den gjorde. Och ja, det gör förbaskat ont och jag känner mig så oerhört sviken. Men egentligen är det nog inget svek. Det är bara jag som känner mig sviken.
Hur som helst är känslan av att ha blivit sviken jobbig. Bekant. Men samtidigt viktigt att man kan skilja på ”svek” och upplevelsen att ”bli sviken”. Det är inte alltid man kan det.
Sant, så sant! Precis det handlar min reflektion om. Att bara för att jag känner mig sviken, så betyder det faktiskt inte att jag har blivit det. Tack för dina ord hos mig! <3