I så väldigt mycket speglar vi varandra. När någon ler mot mig, ler jag tillbaka. Om jag möter en kassör som önskar mig en härlig fortsättning på dagen, går jag därifrån med ett leende på läpparna. När jag träffar en myndighetsperson som utövar lite väl stor makt, kickar jag igång och vill bevisa att hen definitivt inte sätter sig på mig. Och när jag ser någon gråta, fylls mina egna ögon med tårar.
Om jag hamnar i konflikt inom politiken, är min erfarenhet att det är lättare att komma till en gemensam slutsats genom att spegla den andras åsikter. Om jag bara bemöter med kalla handen ”du har fel och jag har rätt” kommer det att öka vårt avstånd. Om jag istället kan bemöta med ”jag hör vad du säger och jag förstår hur du tänker”, byggs en skranglig bro att bygga vidare på tillsammans.
Vissa personer med NPF (neuropsykiatisk funktionsvariation) speglar sin omgivning, istället för att göra det vi neurotyper ser som en självklarhet. T.ex. se andra i ögonen, eller bete sig på ett visst sätt. Det är inte ett sätt som är naturligt för dem med NPF, men de speglar det som neurotyper gör, vilket tar väldigt mycket på deras ork.
Jag, jag speglar mest av allt känslor. Jag faller lätt tillbaka i gamla spår som jag medvetet har jobbat med, jobbat bort, under en längre tid, när det beteendet triggas. Och det är jag faktiskt tacksam för. Det påminner mig om att hur jag vill leva och vara, liksom hundträning, är en färskvara som inte bör tas för givet.
Om jag vill ha en positiv levnadstanke och om jag vill vara mentalt stark, kräver det att jag faktiskt fokuserar på det och inte tar det för givet. Om jag vill vara den jag är, kräver det att jag upprätthåller mitt tankesätt och inte faller tillbaka i gamla vanor.
Så, spegel, spegel på väggen där! Påminn mig gärna om vem jag idag är! <3
Bilden då, som jag lagt till detta inlägg, vad har den med saken att göra? Inte särskilt mycket, och ändå allt. I helgen gjorde jag nämligen en scarfhållare i läder som jag idag fäste i sjalen som jag fick klar för en dryg vecka sedan. Jag ville dela den mer er. Och för ett antal år sedan fick jag en låt av en musiker och en författare, som jag fick omvandla till min egen. Texten går ”Du är vinden under mina vingar”. Scarfhållaren påminner mig om att vinden under mina vingar är den vind jag själv väljer att kasta mig ut i.
Det är så fint du skriver om hur vi kan påverka vår egen tillvaro till det positiva, jobba för det vi tror på och vill leva upp till. Lätt är det inte, men jobbet värt.
Du klargjorde NPF människors sociala situation gentemot NT människors på ett grymt bra sätt. Många tankar väcktes hos mig. Hur vi kan stöda dessa individer bättre? Måste det finnas en kutym som får endel att bli illa till mods? Då vi inte alla är lika, varför förväntas vi ändå vara det?
Hittade just till din blogg. Verkar som en riktig tankesmedja 🙂 Tack för givande läsning!
Tusen tack för ditt besök hos mig! Dina ord värmer djupt i hjärtat! Ja, varför i hela fridens dagar förväntas alla vara stöpta i samma form? I diverse lagtexter använder man ordet individanpassat, men ändå är det just i vardagslivet som vi verkligen borde omvända vår syn och istället gå över till individanpassning. Borde vi inte ha kommit längre än vi gjort och faktiskt se människor för vad de är?
Nu ska jag titta in till dig! Tills vi möts igen! 🙂