När orden plötsligt blir till sårbarhet

Jag älskar att inte försvinna i mängden. Vad nu det betyder. Det kan handla om att håret är blågrönt, att jackan är knallorange, att de virkade sjalarna är i skrikiga färger och mönster eller att rullstolen är pimpad. Och det kan även handla om en örn som blev en aning överdimensionerad.

Att vara beroende av andras hjälp är inget man önskar ens sin värsta fiende. Att hela tiden ha någon hos sig, gör att man skulle betala ungefär samma summa som det kostar att åka till månen, bara man fick en timme på tu man hand med sig själv. Eller att en stund i ett avgränsande rum känns som den högsta frid man kan uppnå.

Men ändå är jag så oändligt tacksam för de där extra händerna och fötterna, det där extra paret ögon som läser av mig, som gör det möjligt för mig att utöva sådant som jag inte skulle klara av på egen hand. Som att skapa en örn av läder för att hålla fast de virkade sjalarna. Men för att skära i läder, krävs en del fingerfärdighet och styrka. Det har inte mina händer. Åtminstone inte det den här gången. Det är då de där extra händerna tar över och fortsätter mitt arbete. Tack vare de där händerna, blev det inte en bortstoppad, misslyckad vision.

Örnen skulle inte bli så här stor. Men mitt ögonmått är alltid i konflikt med verkligheten och jag kan inte för mitt liv föreställa mig något förrän jag har det rakt framför mig. Och när den här fanns framför mig, var den verkligen bautastor i jämförelse med min vision. Jag försökte förgäves krypa den med olika slags knäppningar, men till slut slet jag bort knapparna och gjorde om den. Vad sjutton, den kan gott få vara så stor som den faktiskt blev! Den sticker ut. Den tar över.

Här måste jag avbryta mig själv, för jag skrev först något, som jag ville uttrycka, men som i text blev så tydligt att jag blev obekväm och kände mig sårbar. Så jag raderade, skrev om, raderade och återgick till det ursprungliga och raderade igen. Men jag vill inte riktigt ge mig. Jag vill lyfta på locket och visa mer av det där sårbara som jag helst gömmer undan. Så här kommer den, fortsättningen…

Vem vet, kanske kommer den, liksom mitt hår, att dra blicken från de trötta och smärtfyllda ögonen. De som jag inte vill att man ska se. För även om jag älskar att inte försvinna i mängden, vill jag ändå inte att man ser mer än det jag är beredd att visa.

Och ibland, mycket, mycket sällan, behöver jag bli sedd just som jag är, med allt det där trasiga som är min vardag, allt det som jag döljer genom att sticka ut och synas.