Hel och samtidigt fullständigt trasig

Idag är det vändagen och jag har suttit och läst gamla inlägg som jag skrivit om vänskap. Somliga berör mig djupt, andra kan jag fnissa åt så här i efterhand. Men i ett inlägg skrev jag så här:

Hur kommer det sig att allt det jag uppskattat tidigare är mindre värt än det som jag ser nu som jag inte gillar? Varför drar jag mig undan och håller mig borta när de negativa sidorna kommer fram? Borde jag inte bara acceptera dem och uppskatta det positiva jag såg innan? Är det så, att när mina grundstenar rubbas, kan jag inte längre bygga? När jag inte längre känner tillit, vänder jag istället ryggen och går?

Jag inser att det på sätt och vis har förändrats. Jag vänder fortfarande ryggen snabbt åt sådant jag inte hittar mening i, det är jag medveten om. Men när det handlar om något viktigt, någon viktig, då strider jag för den människan tills jag känner att jag verkligen har gjort allt jag kan.

Jag har gjort mig själv mer nåbar och samtidigt mer sårbar. Jag vågar ge mig in i relationer mer helhjärtat. Det är läskigt på samma nivå som Morran i Mumindalen är, eftersom ju mer jag investerar i en relation, desto mer riskerar jag. Men ju mer jag riskerar, desto mer kan jag vinna. Förr var jag nöjd med en låg vinst, så länge jag inte behövde riskera att förlora. Idag har jag blivit girig och vill ha så stor vinst som möjligt, vilket även gör att jag faller hårt när jag faller och förlorar stort när jag förlorar.

Därför släpper jag inte längre taget, nu när jag blir sårad, om jag känner att personen verkligen är viktig för mig. Och jag gör mig själv sårbar, för att nå fram.

Jag har många, många bekanta i mitt liv. Men de som står mig närmast är en liten, inre krets. Med dem blir jag hel, och samtidigt fullständigt trasig.

Det finns en vacker text om vänskap som jag vill avsluta med. Den har alltid berört mig.

Människor kommer in i ditt liv av en orsak, för en period eller för resten av livet.
När du förstår orsaken, kommer du också att förstå hur du skall förhålla dig till denna person.
När någon kommer in i ditt liv, är det oftast för att fylla ett behov du har uttryckt. De har kommit för att hjälpa dig genom en svårighet, för att ge dig vägledning och stöd. För att hjälpa dig fysiskt, känslomässigt och spirituellt.
Det kan verka som om de är sända från himlen, och det är de!
Det är för det du behöver dem. Så plötsligt, utan att du gör något fel eller på en till synes opassande tidpunkt, kommer denna person att säga eller göra något som gör att ert förhållande tar slut. Ibland dör de, andra gånger lämnar de dig.
Ibland provocerar de dig och tvingar dig att fatta ett beslut.
Det som är viktigt att förstå, är att ditt behov är mättat, ditt öde är fullbordat, deras arbete är utfört. Den bön du skickade till universum har blivit bönhörd, och det är nu dags att gå vidare.
Några människor kommer in i ditt liv för en period, för att det är din tur att dela med dig, att växa eller att lära. De ger dig en upplevelse, lugn eller bara får dig att le!
Kanske lär de dig eller visar dig något du aldrig gjort förut. Vanligen ger de dig en ofantlig mängd av glädje. Tro på det! Det är äkta! Men bara för en period.
Livslånga förhållanden lär dig livslånga läxor, sådant du måste bygga upp för att få en solid känslomässig grund. Ditt jobb är att acceptera läxan, älska denna människa och använda det du har lärt i andra relationer och områden av ditt liv.
Det sägs att kärleken är blind, men vänskapen är klarsynt.
Tack för att du är en del av mitt liv, antingen det är för en orsak, en period eller för resten av livet.
(Författar okänd)