"You must give up the life you planned in order to have the life that is waiting for you." Joseph Campbell
Dessa ord har en djup och särskild innebörd för mig.
I grannbyn släcktes nyligen livet hos en man som alldeles för tidigt lämnade jordelivet där hans sambo, nej änka måste jag vänja mig vid, och son fortfarande är kvar. Jag följer hennes blogg och berörs djupt av hennes vardag. Jag kan tänka mig att det är just det hon gör nu, ger upp det liv hon planerat för, för att leva det liv som väntar henne.
Men det här citatet är inte nytt för mig. Jag har burit det med mig under många år. Jag minns faktiskt inte när jag första gången hörde/läste det, men orden ploppar upp för mig med jämna mellanrum. Som en fyr på stormigt hav, ett ankare, en stadig grund att bygga vidare på.
Att använda rullstol har förstås sina för- och nackdelar.
Jag får mer ork
Jag kan vara mer delaktig
Jag kan ta mig fram relativt smidigt
Jag är mer lättigenkänlig
Fördelarna är många, så väldigt många fler än dem jag räknat upp.
Nackdelarna är dock två. Möjligen någon till, som jag nu inte kommer på, men de här täcker nog inte det mesta.
- Samhället är nämligen asdåligt tillgängligt och avsaknaden av universell design är påtaglig
- Man får inte samma fysiska närhet (hålla handen, kramas eller dansa kropp mot kropp) när man sitter med huvudet i brösthöjd och dessutom har de långa, om än rätt snygga, benen placerade i en förträfflig vinkel så att även den mest atletiska har svårt att pressa sig kropp mot kropp
På grund av nackdelarna blir Joseph Campbells ord så väldigt, väldigt avgörande. Åtminstone har de varit det för mig. Det liv jag hade planerat, det liv jag och min man hade planerat tillsammans, och det liv min man hade planerat på egen hand, blev verkligen inte planenligt. Och tur är väl det, med tanke på det liv vi har idag!
När livet gör tvära kast, är det viktigt att sörja det man förlorat (i mitt fall det normala livet med allt vad det innebär), men framförallt att ge upp de gamla planerna och satsa helhjärtat på det nya livet.
Jag hade lätt kunnat fastna i bitterhet, förödmjukelse och uppgivenhet. Det är kanske svårt att tro, eftersom jag nog inte är den typen, men ärligt talat tror jag att det hade varit fullt möjligt. Att helhjärtat gå in för det liv jag har idag, är ett aktivt val jag gör, varje dag. Jag väjer att leva mitt liv som det är. Jag väljer att se det positiva i livet. Om jag inte gjorde de aktiva valen, skulle jag snabbt tappa bort mig i labyrinten och sakna allt det där jag hade hoppats på.
Jag älskar mitt liv, jag gör verkligen det. Och ännu mer påminns jag om hur viktigt det är att inte ta livet för givet, när en människa som Robert plötsligt rycks bort. Jag önskar du fick vara här istället för på andra sidan, vakandes över de dina! Sov i ro. <3