Så hände det som jag befarat alla dessa år! Menskoppen smet! Men nej, inte upp i magen, som somliga verkar rädda för att ska kunna ske. Utan…ja, vi kommer dit. Snart.
Menskoppen är guds gåva till kvinnan, eller åtminstone industrins gåva till kvinnan. Den finns i många olika utformningar och olika material. Jag skulle inte kunna leva utan mina. Eller jo, det skulle jag ju förstås väldigt gärna göra, men inte så länge jag måste dras med detta evinnerliga blödande.
Jag har väldigt dålig gripkraft utan mina fantastiska tumortoser. Och eftersom de är designade som de är, kan jag kosta på mig att vara så personlig att jag informerar er läsare om att det gör väldigt ont att klämma sig på dem, speciellt down there. Därför tar jag alltid ta av dem när jag ska tömma koppen.
Och då försvinner alltså kraften. Det handlar om ca 30 kgs skillnad i gripkraft, så ortoserna gör verkligen sitt jobb!
Så hände alltså det idag, som jag befarat så lång tid. Menskoppen smiter från mitt grepp. RAKT NER i toalettstolen!! VARFÖR hade den inte kunnat sikta bättre? Hade den inte kunnat smita någon annan stans?! Eller i ett annat ögonblick?!
Det fanns inte många alternativ. Menskoppen måste till varje pris räddas! Eller räddas och räddas, det var ju den som smet… Den måste helt enkelt återfinnas och återbördas.
Och för den som undrar, kan jag upplysa om ett menskoppar flyter. Men ändå…
Och ja, jag hade liiiiite svårt att inse att den verkligen var ren, trots en hel rad av olika reningsprocesser.
Och ja, jag behövde verkligen dela det här med er. Faktiskt!