Om jag inte vore jag

hade jag sökt hjälp mycket oftare av sjukvården än jag gör idag.

Förra veckan när jag skulle köra till stan, kände jag att långfingerleden inne i handen var subluxerad, möjligen luxerad. Efter att ha fått hjälp av min assistentis att dra i fingret (alltså visst låter man rätt viktig när man har assistent? Typ som en chef på mycket hög nivå eller nåt!), kunde jag trycka leden på rätt för att fortsätta färden till stan.
– Hade jag inte varit ofrisk, hade jag kanske sökt sjukvård istället för att fixa saken på eget bevåg, eller åtminstone kollat upp det efteråt.

I söndags höll jag och min vik.assistent på att flytta saker från ett rum till ett annat. Jag hade böjt mig framåt för att gå igenom en låda på golvet. När jag rätade på mig, började hela rummet snurra runt i en olidlig hastighet. Jag klamrade mig fast vid honom och efter ett tag när han fått ner på mig golvet, började det hela lugna sig. Han frågade lite försynt om jag behövde en paus, men nej då, det hade ju redan lugnat sig.
– En frisk människa hade kanske känt behov av att kolla upp saken hos läkare. För mig var det ett skönt avbräck från att för en gångs skull slippa svimma av smärta.

De senaste dagarna har jag insett att jag har höften som inte beter sig som den ska. Jag har gjort mina övningar, men har ändå inte fått det att bli vad det borde vara. Idag hos min fysioterapeut, bad jag honom rätta till det så jag kan knäcka den på egen hand igen.
– Hade jag inte varit ofrisk, hade jag troligen sökt läkarvård och krävt att något skulle göras för att slippa smärtan och svårigheterna som höften för med sig.

Allt det där som är min vardag, med smärtor som får mig att kräkas och svimma nu som då. Att vissa dagar få välja kläder enligt möjligheten att stå ut med nervsmärtan från huden när kläderna nuddar. Att dagligen gå med huvudvärk som får mig att tappa orden och namn på nära och kära, för att jag har ett blodtryck som normalt ligger på 145/95 och som stiger i vila. Att motverka och jobba med kramper, dag som natt. Alla sjuka muskler, ligament och leder som smärtar som om de hade betalt för det. Allt det där skulle troligen kännas rätt alarmerande för en frisk person.

Att hantera livet som är mitt, skulle innebära bra mycket mer läkarkontakt, om jag inte var ofrisk. Nu är jag den jag är. Tack och lov! Jag klarar mig alldeles utmärkt utan sjukvården. Och tur är väl det, eftersom det inte ens finns en ansvarig eller vårdande läkare för mig, här där jag bor! Och nej, det finns heller ingen som jag remitterats vidare till. Så, tänk vilken tur att jag inte är frisk! <3

Jag låter nästan bitter nu när jag läser mina egna ord, men så är det inte. Det är mer ett konstaterande, att jag som ofrisk inte behöver sådan vård som friska behöver. Om det säger mer om mig som person eller bristerna och avsaknaden av rätt vård, är svårt att säga, men det här den vardag jag och många med mig lever i.

När jag går till läkare, är det för att få läkarintyg till någon ansökan, eller för att konstatera att de inte kan hjälpa mig på något sätt. Hur det skulle vara att ha en åkomma som kunde botas, är helt omöjlig för mig att föreställa mig. Tänk att bryta benet, få värktabletter och får det gipsat, få övningar som stärker muskulaturen och sedan kunna lämna det bakom sig som ett avklarat moment i livet! Jag förstår, rent kunskapsmässigt att det är möjligt, men det låter i min värld som en fullständig utopi.

Kanske handlar det i grund och botten om förväntningarna på sjukvården? En frisk vet att man går till läkare för att få hjälp när man är sjuk. En ofrisk vet att läkaren inte kan göra något åt ens vardag. Som frisk kan man lägga sitt lidande i sjukvårdens händer. Som ofrisk måste man hitta egna strategier för att hantera det som uppstår. När det inte längre går, tar man sig till läkare för att få bekräftat att man gjort allt man kan och att det som nu krävs är acceptans.