Hela jag skriker av förtvivlan över det som händer i Ukraina just nu! Jag trodde inte att jag idag skulle vakna till att läsa rubriker om att Ryssland inlett en massiv militäroffensiv Ukraina. Jag trodde på något sätt att det här skulle gå att undvikas, att det inte skulle ske. Men här är vi nu med missiler och bomber, 1.200 km från vår ö, fredens ö. Det är lika långt som en resa tur och retur till Ullared.
Min syriska väninna är förtvivlad och återupplever skräcken från det krig de lämnat bakom sig. Bomberna som hörs i media, får henne att kastas tillbaka till allt det hemska de genomgått. De som kom hit för att vara trygga. Så långt bort från kriget som möjligt.
Det är en sådan bottenlös förtvivlan inom mig, vilket jag är säker på att många med mig känner. Hur kan det här få ske år 2022 i Europa? Har vi inte kommit längre? Hur får man stopp på någon som Putin? Hur i hela fridens dagar ska det här kunna få ett fredligt slut? Och vad kommer detta att föra med sig för resten av Europa och vårt eget land i framtiden om Putin tappar greppet helt? Mina tankar går genast till alla unga män som gått eller går militären nu. Dessa unga män borde aldrig behöva hamna i ett läge där man ens överväger att göra dem redo för ett faktiskt krig. För att inte tala om alla människor i Ukraina… Jag finner inga ord.
Hur känner du inför allt detta? Kan du hantera det med ett objektivt lugn, eller rasar känslorna i dig som en varg? Vad tror du kommer att ske? Dela gärna med dig av dina tankar och känslor!
Kyrie eleison!
Känner en extrem ångest. Det är fruktansvärt och något jag aldrig trodde skulle ske. Skrämmande för den personen som satte igång det här är galen och man kan nog vänta sig vad som helst från honom. Jag vill bara samla ihop mina nära och kära och gömma mig. Men biter ihop och håller ut.
<3 Bit ihop och håll ut, låter som en vettig strategi i det här kaoset. Kram!