De senaste dagarna har jag gång på gång påmints om hur viktigt det är för mig att vara här och nu och att verkligen uppskatta det jag har.
Jag och maken tog sovmorgon. Vi har varit ensamma hela veckan. Tänk så märklig den känslan är, att vara bara vi två, som par, vi som alltid varit föräldrar eftersom min förstfödda var född redan när vi träffades. Efter brunchen tog vi nakenfisen med oss ut på en promenad. Och ja, hon går lös endast på vår egen väg, sen är det koppel som gäller.
Jag behöver knappast förklara hur det är att ta sig fram med rullstol just nu. Antingen är det is så man inte får fäste, eller så är det snömodd så att det definitivt inte går att styra. Ett riktigt äventyr! Så skönt med sol på kinden, även om vinden var riktigt isande ibland.
Jag önskar att jag kunde packa ner allt fågelkvitter i ett brev och skicka österut med en önskan, nej ett krav, om fred! Vår ös fredsduvor kvittrar för allt de är värda i trädkronorna.
Kvällen har jag spenderat med, en för mig, VIP vid havet, i solnedgången. Men de fotona har jag ännu inte framkallat, så ni får hålla till godo med en mobilbild från stunden.
Så idag har jag alltså valt att uppmärksamma det vackra, det härliga, det fridfulla, det som jag inte bör ta för givet. Allt det vackra på fredens öar. Jag har uppskattat och tankat i mig allt det där goda.
