Det är inte alltid jag lyckas förstå och tolka de signaler som kroppen försöker servera till mig. Jag hade skyhögt blodtryck igår, men inte en enda gång slog det mig att det skulle vara för att smärtan började kicka igång. Nu i efterhand känns det som en självklarhet som jag borde ha förstått.
Jag har haft diverse leder subluxerade (inte helt ur led, utan mer så där att det hoppar ur och sen hoppar tillbaka) den senaste tiden, vilket har gjort att musklerna runt knät gått i försvar och gjort att jag inte kunnat sträcka ut benet som normalt. Det i sin tur har gjort att jag inte kunnat belasta som jag ska. Vilket då i sin tur ledde till en massiv anstormning av smärta i bäckenet/höften som kickade igång rejält under natten till idag. VAS steg över 9, med allt otrevligt som det innebär.
Hade någon där och då erbjudit mig droger och sagt att jag kommer att bli smärtfri, hade jag inte tvekat en sekund.
Tack och lov hade jag en tid till fysio idag på morgonen, annars hade jag nog inte tagit mig ur sängen. Han är amazing, den karln! Han trixade och fixade, mobiliserade och avlastade, ökade rörligheten och gav laser. Jag har nog aldrig tidigare, i hela mitt liv, fått så mycket behandling på ett och samma ställe under lika lång tid! Några tårar fattigare blev jag, men han fick det absolut värsta att klinga av. Han påminde mig om det enda verktyg jag har, det vill säga djupandningen, att andas igenom smärtan. Så idag har jag andats. Jag skulle troligen kunna få en zeppelinare att sväva med enbart mina andetag.
I Utan dina andetag av Kent sjunger man ”vad vore jag utan dina andetag”. Jag skulle kunna byta ut dina mot mina.
Väl hemma igen, har jag spenderat dagen i sängen med is på smärtställena. Assistentis serverade eftermiddags fikat i sängen. Nakenfisen min, tyckte det saknades något viktigt på brickan. Inget för hundar. Inte ens en endaste liten smula!
Har även underhållit mig själv med att lära känna mitt nya piano. Nej, nu ljuger jag. Jag har underhållit mig själv med att FÖRSÖKA lära känna mitt nya piano. Herreminjee vad det finns inställningar som jag troligen måste lära mig för att få ut det jag behöver ur åbäket! Men härligt är det, med ett piano där alla tangenter fungerar som de ska. Lite jobbigt att alltid planera sångövningarna med mina grupper så att jag inte ska behöva använda vissa tangenter. 🙂
Nu vid middagstid börjar livet vända åter. Smärtan har klingat av så pass att jag skulle säga att jag ligger på VAS 8-8,5.
Det är dagar som dessa som jag önskar jag kunde åka in till akuten och få hjälp med smärtan, men jag vet redan att det inte finns något de kan göra. Så jag knaprar mina Panadol Extend och kyler med kylpåsar. Utöver det, är det upp till mig att rida genom stormen och komma ut på andra sidan med förståndet i behåll. Där mitt i, känns det som om det inte finns någon väg ut, samtidigt som det inte finns någon annan väg än den man är på och det enda man kan är att fortsätta. Man måste bara igenom skiten, oavsett hur många gånger man svimmar eller kräks. Det går inte att fly. Det är bara att uthärda och vänta på att det till slut klinga av, för det gör det ju alltid, förr eller senare. Hjärnan klarar inte av att hålla igång smärtan i evighet.
Så när tårarna av smärta stiger i mina ögon, vet jag att det värsta redan har passerat. Det är då jag passerat mitten och är på väg ut på andra sidan igen.