Musik har alltid berört mig. Man har till och med inom fysioterapin sett vilken effekt musiken har på mig. När jag inte kunde gå, fungerade mitt rörelsemönster bättre med musik än utan. Man har även sett att musik som berör mig, kan få mig i ett avslappnat tillstånd som motsvarar meditation, och det går på ett ögonblick.
Men helst vill jag sitta och se på när någon spelar för mig. Att se känsliga fingrar smeka tangenterna, eller instrumenthalsen, kan göra mig nästan hypnotiserad. Fingrar som rör sig och skapar toner. Älskar att uppfatta den andres känslor och förändringar i musiken.
Jag har turen att ha haft en assistent med hög utbildning inom musik. När den personen får ett instrument i sina händer, stannar tiden för mig. Jag har haft gåshud över hela kroppen och tårar har runnit längs mina kinder. Jag berörs på ett sätt som det är svårt att sätta ord på.
Liknande känsla får jag när vår kantor spelar på våra körövningar. Jag njuter så oerhört av att bara få sitta och lyssna till hennes fingrar som svävar över tangenterna. Jag ser noterna i mina händer och hör henne få till alla stämmor med sina två händer och jag hänförs över allt arbete som ligger bakom hennes förmåga.
Vem vet, kanske var jag ett instrument i ett tidigare liv som nu saknar min musiker?
Ja, musiken är viktig för mig. Den har en direktkontakt till känslocentrat i min hjärna och kickar igång mitt parasympatiska nervsystem. Jag hoppas att jag alltid har möjlighet att ta in det goda musiken gör för mig. Och jag hoppas jag alltid ska ha förmågan att beröras som jag gör idag.