Vi har en utomjording i vårt hus. Hon äter själv, instängd, i ett avgränsande rum. Hon tassar runt i prasslande kläder och skrämmer slag på både hundar och katter. Men jag är tacksam att hon är här, min assistentis, trots covid-19 i huset.
Alla planer läggs på is och vi friska går och känner efter om det möjligen skulle kunna finnas något litet symptom där i bakgrunden. Inte för att vi känner oro inför att bli sjuka, men för att det vore skönt om alla som ska få det, får det så fort som möjligt nu, så att den här karantän inte blir så långdragen. Men ännu är testerna negativa och symptomen vill inte ta fart.
Jag är trött och sliten, men jag gissar att det handlar mer om det vardagliga och helgens strapatser, än något virus. På det viset är det skönt att tvingas rensa kalendern. Det finns mycket utrymme för ingenting. Återhämtning, helt enkelt. Kvällarna tillbringar jag mest i sängen med Netflix, virkning eller stickning. Det är mer än tillräckligt just nu.
Så, still standing. Frågan är bara, hur länge?
