Så var det makens tur att få positivt svar. Själv är jag negativ i dubbelbemärkelse. Negativt provsvar, som jag förstås är tacksam för, så länge det varar. Och negativ för att viruset glömt att ta i beaktande oss som har närståendevård och assistenter. Jäkla diskriminering och nonchalans, där viruset verkar dra alla över en kam! Inte okej!
Att vara utan min viktiga träning och terapier gör att smärtan ökar, vilket förstås är självklart. Att dessutom så gott det går isolera familjemedlemmar som är smittade, gör inte smärtan särskilt mycket mindre kännbar. Ändå är det bara de där absoluta måstena jag försöker utföra på egen hand, så gott jag kan.
Normalt kommer maken hem och tar hand om hemmet på kvällarna. Det funkar inte riktigt så nu, och jag går sönder mer och mer för varje sak jag gör. Kroppen skriker stopp och försöker hitta strategier för att hantera situationen, men det går inte riktigt som på Strömsö.
På så vis skulle det vara bättre om jag oxå fick smittan nu, så att familjen kunde röra sig fritt och ta över vardagsmåstena. Samtidigt som vi förstås gör vårt allra bästa för att jag ska få så liten dos smitta som det bara går, så att chanserna ska vara så goda som möjligt för kroppen att hanterar viruset på ett vettigt sätt när det väl flyttar in i mig.
Jaja, det är bara att köra på och hoppas att det går att komma ut på andra sidan med förståndet och kroppen i behåll. Men nästa gång det härjar ett virus över vår jord, får det banne mig se till att bete sig som folk och ta i beaktande att man inte kan dra alla över en och samma kam!
