Känslan att sitta med ryggen mot en solvarm vägg och känna strålarna mot kinden medan man äter lunch, kan nog inte beskrivas bättre än med ordet vårkänslor! Vilken lycka, vilken njutning att kunna vara utomhus, medan taggiga viruspartiklar fortfarande envist surrar runt inne i vårt hus!
Jag skickade en bild på var jag satt till min väninna, som svarade med en bild i solen med hennes lunch. Två själar, en tanke!
Att ha en vän som frågar ”vill du ut på promenad?”, som sätter sig i bilen och kör 20 km, bara för att få mig att komma ut i rullstolen och njuta av solen under min karantän, det är amazing! Hon finns där för mig. Utan förbehåll. För henne är det en självklarhet att vi ska ut på promenad just idag, ut i solen, ut och andas. Tack, Petra, för att du finns i mitt liv!
En vecka har gått sedan vi stängdes in här hemma. Döttrarna är fit for fight igen, den ena i sitt hem på studieorten och den andra här hos oss. Maken har kommit över krönet, verkar det som, så snart ska det väl börja gå åt rätt håll även för honom. Och jag, jag är fortfarande symptomfri, otroligt nog.
Nog är det vackert den här tiden på året! Sidensvansarna utför akrobatik i luften och kvittret sprider sig som pärlband. Man riktigt känner hur naturen åter väcks till liv.
