Jag tystnade. Eller tystades kanske är mer korrekt. I och med makens och dotterns covidperiod, gick min energi åt till att försöka ta mig igenom vardagen. Jag bestämde mig för att lägga bloggen på is en vecka, för att försöka komma ikapp och tadaa, här är jag nu igen! Jag kan fortfarande inte förstå hur jag kunde klara mig.
Natten till förra tisdagen, alltså för en vecka sedan, trodde jag att det var kört. Jag fick en släng av något som påminner om magsjuka i kombination med feber och en sjuhelskotas nervsmärta. Det kändes som om jag hade norrsken i kroppen. Jag kunde inte ligga ner, utan fick varva mellan att ligga på sida och att hänga över kuddar för att avlasta kroppen från smärtan. Det brann som eld under huden och jag visste ärligt talat inte hur jag skulle hantera känslan. Jag var rätt säker på att det var min början till corona. Jag är en sån otrolig lågtempare, så jag brukar sällan komma upp till ens 37,5 i temp. Nu hade jag 37,7 med febernedsättande i kroppen. Men ingen covid! Hemmatesterna som jag tagit varannan dag och sjukvårdens pcr-tester visade alla negativt. Nu har det som sagt gått en vecka, så nu får jag nog inse att jag gick fri, trots allt! Tydligen var det bara ett kort, men intensivt, helt vanligt smärtpåslag.
Jag har hört om så många som klarat en eller flera exponeringar av covid och som sen dukar under när de inte ens haft en aning om hur de smittats, så jag gissar att jag kommer att vackert få sälla mig till den skaran till slut. Man får njuta så länge man är frisk, helt enkelt!
Imorgon får jag kompensera min tidigare tystnad. Äntligen får jag nämligen dra kören igen i församlingen! Det är en liten, liten kör som övar endast inför jul och påsk och jag trivs verkligen med att få leda den. De sånger jag plockat ihop till denna påsk känns alldeles jätte rätt. De berör något inom mig. Jag hoppas mina sångare får samma känsla imorgon när jag presenterar sångerna för dem.
Må tystnaden vara över för denna gång så både toner och ord får liv igen!
